Kärleken bestämde Manners öde

Bild: XX

Matti Lackman: Kullervo Manner. Kumouksellisen muotokuva.

Amanita Somero (2017), 284 sidor.

Kullervo Manner (1880–1939) var Socialdemokratiska partiets ordförande och lantdagens talman 1917, ledare för den röda regeringen 1918 samt över tio år ordförande för kommunistpartiet, som grundats i Moskva 1918. Han var vid sidan av Otto Wille Kuusinen, Edvard Gylling och Yrjö Sirola den främsta av de landsflyktiga finländska kommunistledarna mellan världskrigen. Av dem föll Gylling och Manner offer för Stalins terror.

Viktigare än att följa en övertygelse var det för nästan alla den tidens kommunistledare att hålla på rätt häst, så också för Manner. Men Kuusinen var skickligare i det spelet. Av Matti Lackmans Manner-biografi får man uppfattningen att Manners andra hustru Hanna Malm var ett av få exempel på kommunister som höll fast vid principer. Det verkar som om hon sade vad hon tänkte utan hänsyn till konsekvenserna, även sedan hon blivit brännmärkt för sina kätterska åsikter och förvisad till ryska Karelen. Framför allt kritiserade hon Kuusinen. Manner försökte förgäves dämpa hennes kritik. Slutligen drogs han själv med i fallet.

Om man kan påstå att Manner föll på sin kärlek till Hanna Malm så var det kärleken som också gjorde honom till socialist. Han var redaktör vid den gammalfinska tidningen Uusimaa då han i Borgå träffade sin blivande första hustru Olga Seger, som var medlem av Borgå arbetarförening. Det ledde till att också han blev socialist. Han hörde liksom Kuusinen, Sirola och Gylling till de så kallade novembersocialisterna. De flesta av dem anslöt sig till Socialdemokratiska partiet i storstrejkens kölvatten 1905.

Röd diktator

Kullervo Manner hade delvis svenska rötter. Hans mor Alma, född Limón, var ursprungligen svenskspråkig. Fadern Gustaf var präst och finskspråkig, men fungerade en kort tid som kaplan i Vårdö på Åland.

I november 1917 var Manner med om att avblåsa den generalstrejk som en del ansåg borde ha utnyttjats för ett maktövertagande. För detta kritiserades han av Lenin och senare betecknade han det också själv som ett misstag.

I planeringen av det röda upproret i januari 1918 var Manners roll i det närmaste obefintlig, konstaterar Lackman. Han blev dock den röda regeringens, folkkommissariatets, ledare. I april 1918, då kriget redan var förlorat, utsågs han till röda gardets överbefälhavare och det röda Finlands diktator. Enligt Lackman höll folkkommissariatet, som då flytt till Viborg, i det skedet åtta möten på hotell Suomi men förmådde inte göra något annat än gräla.

Under så gott som hela den tid mellan världskrigen då FKP leddes från Moskva och partiet verkade under jorden i Finland var det splittrat, ofta med Manner på ena sidan och Kuusinen på den andra. Ibland var de två på samma sida. Partiledningen trodde hela tiden att en revolution var nära förestående. Under den värsta Lappotiden 1929–1932 var den kommunistiska rörelsen i Finland i praktiken slagen till marken.

Snårigt

Lackmans bok baserar sig på en imponerande mängd källmaterial. Men hans resonemang är ofta alltför snårigt. Till exempel då han redogör för den så kallade svekteorin – alltså vem som svek 1917–1918 – antyds det men blir inte riktigt klart om Manner och Malm faktiskt beskyllde Lenin för att ha svikit de finska röda genom freden i Brest-Litovsk i mars 1918. Att Lenin tvingades svika de röda är rätt klart, men det kunde knappast sägas i dåvarande Sovjet.

Obegripligt är Lackmans påstående att SDP:s anslutning till Zimmerwald-internationalen vid partikongressen i juni 1917 stod i strid med partiets positiva inställning till Finlands självständighet. Det stämmer inte heller som Lackman hävdar att Norges kommunistiska parti utträdde ur Komintern 1923. Det var Arbeiderpartiet (senare ledande parti i Norge) som utträdde. Det norska kommunistpartiet bildades först 1923 och anslöt sig då till Komintern.

Bjarne Nitovuori fri publicist och tidigare politisk journalist vid HBL

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Närvårdare Pia Lemberg studerar vidare på läroavtal: ”Vård i livets slutskede ligger nära mitt hjärta”

Mer läsning