Kärlek och anarki med nordiska ögon

Flickan och mamman. Esther Quigley och Maria Sundbom i Suzanne Ostens delvis självbiografiska film om att växa upp med en psykiskt sjuk mamma.Bild: Okänd

På torsdag kör den i gång, årets upplaga av Kärlek och anarki–festivalen. Woody Allen, Oliver Stone, Cristian Mungiu, Nanni Moretti och Doris Dörrie är några av de aktuella regissörerna men på repertoaren finns också nordiska alster, bland dessa kandidaterna till Nordiska rådets filmpris.

Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv, Louder Than Bombs (Norge) och Under sanden (Danmark) är alla filmer som gått eller för tillfället går på de finländska biograferna, men det gäller inte för Magnus von Horns Efterskalv (The Here After) som ju var den stora vinnaren på årets Guldbagge-gala.

Här möter vi Ulrik Munthers ungdomsbrottsling som försöker anpassa sig till ett liv i frihet, detta efter att ha suttit av ett straff för dråp. Det går inget vidare. I skolan vill/vågar ingen ha med John att göra och hemma på bondgården är det strama tyglar. Ännu värre blir det när bygdens egna söner, moppepojkarna, låter knytnävarna tala.

Muntert är det inte, men ärligt och genuint, ekonomiskt och finstämt. Magnus von Horn jobbar i en strikt realistisk tradition, inte helt olik den som Gabriele Pichler presenterade i Äta sova dö. Fram växer ett Småstadssverige där det är lågt till tak, där det här med en andra chans sitter hårt åt.

Isländsk kulturkrock

Lite liknande tongångar påträffas i isländska Sparvar, (Sparrows), skriven och regisserad av Runar Runarsson. Ari (Atla Oskar Fjalarsson) är den 16-åriga Reykjaviksynglingen som får lov att flytta in hos farsgubben när hans mamma drar utomlands.

Det är upptakten till en kulturkollision som heter duga. Inte bara bor pappa Gunnar (Ingvar Eggert Sigurdsson) i en gudsförgäten avkrok i nordväst, i termer av sommarjobb är det den lokala fiskfabriken som står för trakteringen.

Till saken hör att farsan inte direkt spottar i glaset, att farmor (som står för markservicen) går bort i ett tidigt skede. Hoppet står till barndomskamraten Lara (Rakel Björk Björnsdottir) men hon har å andra sidan redan en pojkvän.

Det som talar för Runarssons uppväxtskildring är den majestätiska geografiska inramningen som i kombination med det sexuella uppvaknandet gör att man till slut är benägen att kapitulera. Fin i kanterna är den inte, den isländska priskandidaten.

En psykiskt sjuk mamma

En av de mera omdebatterade filmerna på årets festival är Suzanne Ostens Flickan, mamman och demonerna, en delvis självbiografisk historia som i hemlandet blev ett fall för Statens medieråd och i förlängningen förvaltningsrätten.

Striden gällde filmens åldersgräns, men så handlar det också om psykisk sjukdom, om en mamma som låter sina problem gå ut över 8-åriga dottern Ti (Esther Quigley).

Det är när familjen lämnar lilla trygga Åland till förmån för Stockholm som det bär utför. Förutom att mamma Siri (Maria Sundbom), filmkritikern, säger upp kontakten med släkt och vänner förvandlar hon hyreslägenheten till värsta avstjälpningsplatsen. Det vill säga när hon inte ger sig i slang med sina inre demoner.

I början av filmen intygar dottern att "allting kommer att gå bra", men det oaktat är slutresultatet otäckt. Det är en sak att mor och dotter är solidariska (med varandra) in i det sista, en annan att de schizofrena infallen bäddar för en handfull genuint skrämmande, visuella utflykter.

Danskt krig

Kriget av Tobias Lindholm är det senaste i raden av politiskt spetsade danska dramer, en film med ena foten i kriget i Afghanistan. Det är i samband med ett patrulluppdrag i den oroliga Helmand-provinsen som Pilou Asbæk och hans mannar utsätts för en väpnad attack.

Läget är på många sätt kritiskt och i ett sista försök att mota bort talibankrigarna anhåller Asbæks kompanichef om eldunderstöd. Vackert så, men det vill sig inte bättre än att en handfull civila, bland dem kvinnor och barn, får sätta livet till i flygangreppet.

Det finns inget heroiskt över Lindholms film, tvärtom. I den mån inte tristessen tar kål på de danska soldaterna är det minorna och bakhållen som skördar offer. Hur frustrerande som helst, i synnerhet som civilbefolkningen betalar ett minst lika högt pris.

I den danska Oscarskandidaten varvas krigets Afghanistan med en rättsprocess på hemmaplan, detta samtidigt som kompanichefens hustru (Tuva Novotny) träder in i bilden. Starkt och moraliskt mångbottnat är vad det är.

Norsk vardagsrasism

Welcome to Norway! av Rune Denstad Langlo är en annan i högsta grad aktuell film, en dramakomedi som tar avstamp i den vid det här laget välbekanta flyktingkrisen. Det handlar om Anders Baasmo Christiansens hotellägare, en fryntlig vardagsrasist som går in för att förvandla det konkursdrabbade etablissemanget till en flyktingförläggning.

Lätt som en plätt, bortsett från att nitiska myndigheter ständigt sätter käppar i hjulet. Och bortsett från att Per Primus, en sorts norsk Bert Karlsson, känner sig manad att lägra bibliotekarien för att komma åt det kommunala bidraget.

Då har vi inte sagt ett ord om alla de kulturkollisioner som uppstår när shiiter och sunniter ska bo under samma tak – i ett sketet fjällhotell som till och med saknar dörrar!?

Ingen fullträff, nej, men ändå är det med bultande hjärta man tar del av den spirande vänskapen som växer fram mellan de allt mer absurda turerna.

Kärlek ock anarki 2016, Helsingfors 15–25.9.

Fakta

Missa inte dessa

As I Open My Eyes. Med Arabvåren bakom knuten går 18-åriga sångsolisten Farah (Baya Medhaffer) in för att ta ut svängarna, detta i ett samhällsklimat där gamla traditioner väger tungt. Lika fräscht som hoppingivande.

Café Society. Inte ett år utan en film av Woody Allen. I nyheten är det Jesse Eisenberg och Kristen Stewart som frotterar sig med såväl 30-talets Hollywood som med gangsterscenen på östkusten. På bio från och med 7.10.

Dagen efter denna/L’avenir. En av två filmer med Isabelle Huppert, här i rollen som amoröst och professionellt akterseglad pedagog i dramatiska landskap modell Rohmer & Truffaut. Av Mia Madsen-Love, på bio från 14.10.

Eat That Question: Frank Zappa in His Own Words. Vass, välfunnen och lätt surrealistisk intervjudokumentär med Frank Zappa, den amerikanska rockmusikens enfant terrible som här sätter journalistkåren på pottan.

Everybody Wants Some! Ännu en i raden av orakade men humanistiskt präglade människoskildringar signerade Richard Linklater. Här bär det till 80-talets Amerika, dagarna innan college tar över. Bitterljuvt var ordet.

Fuocoammare. Gianfranco Rosis omtumlande dokumentär som med den sicilianska ön Lampedusa som utgångspunkt granskar den erkänt tragiska flyktingkrisen. Ett stycke neorealism av i dag, biopremiär 23.9.

Graduation. Rumänen Cristian Mungius nyhet, ett psykologiskt laddat drama om mygel och korruption i anslutning till ett examensprov. Stort i det lilla formatet, på bio senare i höst.

Maggie’s Plan – Alla älskar råddbollen Greta Gerwig, som i Rebecka Millers dramakomedi faller för Ethan Hawkes antropolog och wanna be-författare. Tänk Jane Austen i maskopi med den moderna screwball-komedin.

Peggy Guggenheim: Art Addict. Med tanke på långköraren om och kring det planerade konstmuseet i Helsingfors kan det vara intressant att bekanta sig med dokumentären om eldsjälen/mecenaten Peggy Guggenheim. (1898–1979).

Tyttö nimeltä Varpu. Oscarskandidaten Selma Vilhunens gripande och genuina spelfilm om 12-åriga Varpu (stjärnskottet Linnea Skog) som tvingas växa upp när hennes föräldrar beter sig som barnrumpor. På bio från 23.9.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00