Kärlek i brunmurrigt sjuttiotalsskimmer

GAMMAL KÄRLEK. Linda Zilliacus och Sampo Sarkola som paret Kia och Kaide i Joakim Groths nya pjäs Retro. Bild: Henrik Schütt

Linda Zilliacus briljerar i Joakim Groths Retro på Lilla Teatern.

Retro

Text och regi: Joakim Groth. Scenografi och kostym: Markus R. Packalén. Ljus: Ville Aaltonen. Ljud: Antero Mansikka. Mask och peruk: Henri Karjalainen.

På scenen: Linda Zilliacus, Sampo Sarkola, Samuel Karlsson, Matti Raita, Iida Kuningas, Kajsa Ek och Joachim Wigelius.

Premiär på Lilla Teatern 1.2.

Vem skulle ha på sig en Manfred Mann-tröja?

Ungefär så här formulerar sig en bekant i kön till garderoben i Lilla Teaterns foajé. Citatet illustrerar åtminstone delvis funktionen hos Joakim Groths madeleinekaka Retro, nämligen att frammana minnen och associationer hos dem i publiken som faktiskt upplevde sjuttiotalet.

Liksom titeln antyder är perspektivet medvetet nostalgiskt. Pjäsen kan ses som de två huvudpersonerna Kias och Kaides (Linda Zilliacus och Sampo Sarkola) tillbakablick på sin över trettioåriga kärlekshistoria. Därför har det förflutna ett glatt brunmurrigt sjuttiotalsskimmer över sig. Hon är en skådespelarstudent med glansigt, långt hår, cool a-linjeformad läderdress och passionerade argument för social rättvisa. Han är ett författarfrö, mer individualistiskt och ironiskt lagd med en look som bär vissa spår av Sverrir Gudnadsons uppenbarelse i Mikael Marcimans krönika över sextio- och sjuttiotalet Upp till kamp. Och just det, inte att förglömma den där Manfred Mann-blusen vars konnotationer en åttiotalist inte ens kan googla sig fram till.

Det unga och färgstarka paret ställs mot de gamla och gråbeigea gestalterna som i föreställningens slut myser i sin soffa. Inga upptåg, stormiga gräl och omfamningar i en obekväm pojksäng, men just den här mogna och mer alldagliga vardagskärleken lyckas Groth gestalta på ett rörande sätt. Dessutom är Linda Zilliacus på sin topp som den äldre versionen av sin roll, en yogande Arbiskvinna utrustad med praktisk pagefrisyr, kofta och integritet.

Schematisk tidsbild

Men en lika rolig kanalisering av en svunnen tid som Groths hommage till veckotidningen Allers Detta har hänt är den nya föreställningen inte. I själva verket är tidsbilden i Retro rätt schematisk och intressanta fenomen som kvinnorörelsen och taistoiterna behandlas ytligt och fantasilöst.

Dessutom hämmas verket av en generisk kärlekshistoria och en intrig som särskilt på slutet trasslar in sig i onödiga sidospår, till exempel trängs aidsutbrottet på åttio- och nittiotalet klumpigt in i handlingen genom en fullständigt bisarr sidoberättelse. Dialogens pratighet har en urvattnande effekt och speltiden på två och en halvtimme känns onödigt lång.

Men visst är det en hyggligt underhållande och charmig föreställning. Linda Zilliacus blixtrar av snille och energi i rollen som Kia. Sampo Sarkola gör en säker insats, särskilt som den grånande Kaide som slåss mot datormanualer.

Matti Raitas komiska biroller är på många sätt oumbärliga för föreställningen. Han gestaltar finstämt en rad tafatta män, bland andra den flummiga rumskompisen Buli, det hyperaktiva Matrixfanet Chali och den anemiske astronomistudenten Peppe – de två sistnämnda är pojkvänner till Kias dotter Tilde (Iida Kuningas). Kajsa Eks kollektivkvinna brassar på med en åländsk accent, medan Samuel Karlsson beundransvärt byter skepnad från gubbig vitsare till tonårig mansplainer. Svår att motstå är också Joachim Wigelius tjechovska pappa som med sin pälsmössa och sina gustavianska lampetter påminner om en än mer svunnen tid.

Isabella Rothberg Teaterredaktör

Kim Herold: ”Motorsängen hjälper mot snarkningarna”

Musikern Kim Herold, även känd från tv-programmet Selviytyjät, har märkt att en bra säng gör det lättare att återhämta sig och att den till och med förebygger idrottsskador. 5.11.2019 - 14.22

Mer läsning