Karikatyrer som blir verklighet och låter

Bildkonstnären Jani Ruscicas Flatlands-projekt är en storsatsning som resulterat i tre nybyggda instrument.

Konst/Nutida musik

Flatlands

Koncept Jani Ruscica. Musiker Linda Fredriksson, Matias Häkkinen, Sara Milazzo. Introduktion Altti Kuusamo. Musikhuset 16.8.

Att fälten för nutida konst och musik har närmat sig varandra märkbart de senaste decennierna är känt sedan länge. Konserter och ljudinstallationer börjar vid det här laget vara vardagsmat i gallerierna, men det konservativa musiklivet har länge hållit konsertsalarna "rena" från "dillettanter" som har gjort anspråk på att tränga in i musikernas och tonsättarnas skyddade värld. Ett märkbart undantag sågs med föreställningen Flatlands som visades i juni på den nya konstbiennalen i Riga och i Raumo förra veckan och som nu gästade Musikhuset. Flatlands har förverkligats med ekonomiskt stöd av Lönnströmska stiftelsen (instiftad 1987 efter industrirådet Teresia Lönnströms testamente), och visst rörde det sig om en betydande satsning när man ser till det långa förarbetet.

Föreställningen bygger på finsk-italienska konstnären Jani Ruscicas studie av tre historiska bilder av fiktiva instrument. Två av bilderna är hämtade ur två animationsfilmer, en amerikansk och en sovjetisk, medan den tredje är en karikatyr från 1907 av tonsättaren Gustav Mahler som står omgiven av en stor uppsättning slagverk, bjällror och skramlande ting och rynkar på pannan inför uruppförandet av sjätte symfonin, Den tragiska.

Ruscicas tanke var att skapa så exakta kopior som möjligt av nidbilderna. Flöjtbyggaren Matti Kähönen fick bygga ett glasharmonium med tolv glasrör efter modell ur en Sovjetfilm från 1968. Tjeckiska instrumentbyggaren Jan Kolář fick å sin sida bygga ett bambupiano efter modell ur den rasistiska Warner Brothers-animationsfilmen The Isle of Pingo Pongo från 1938, som drogs tillbaka trettio år senare.

Konstnärens idéer om hur de fiktiva kreationerna har materialiserats och blivit konstobjekt som resonerar i kroppen och börjat ljuda är i och för sig intressanta och har säkert varit nyttiga arbetsredskap under processen, men kändes i slutändan rätt avlägsna med tanke på den performance som ägde rum.

Själv blev jag intresserad främst tack vare föreställningens musiker – saxofonisten Linda Fredriksson, cembalisten Matias Häkkinen och elektroniska musikern Sara Milazzo – som alla utforskade sina nya instrument med stor iver. Den bästa genrebestämningen för det hörda var kanske free jazz, men med en dramaturgi som hade utstakats på förhand av arbetsgruppen (och tryckts på ett programblad): det var en resa från det abstrakta och avlägsna mot något mera intensivt och konfliktfyllt som utmynnade i en tröstefull final i den urfinska Lampaan polska skriven till La folia-ackordföljden. Från dunkel till klarhet.

Sara Milazzo trakterade Mahlermanickerna och Linda Fredriksson glasharmonikan med flertalet små loopmanicker, oktavreglage och distorsionskontroller, medan bambupianot av bamburör och med en klaviatur från ett gammalt klavikord ljöd helakustiskt i Matias Häkkinens händer. Likheterna med panflöjten blev tydliga speciellt när Häkkinen blåste i rören.

Kärlek vid första ögonkastet upplevde jag inte i förhållande till något av instrumenten; kanske hade upplevelsen varit en annan om man hade hört instrumenten i en mera genomkomponerad kontext eller vid sidan av mera konventionella ljudkällor. Å andra sidan var något av det bästa att musikerna hade getts så pass fria händer och stort svängrum då alla helhjärtat gick in för att skapa musik på sina instrument: Linda Fredriksson sökte idogt nya spelsätt, Matias Häkkinen kan konsten att spela tillräckligt men inte för mycket och Sara Milazzo hade full koll på robotarmarna som styrde över pukan.

Hela Flatlandsföreställningen kan avlyssnas gratis på Youtube.

Wilhelm Kvist Musikredaktör

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33