Kappeli och fennomanin på Hufvudstadsbladet

Bild: Wilfred Hildonen

Svenskspråkiga namn utraderas om inte finlandssvenskarna själva använder dem.

Journalister får ofta omedelbar och mycket brokig respons om tabbar som begåtts i brådskan. Det enskilda ärende jag själv fått mest respons för handlade ändå inte om sakuppgifter som var åt skogen, utan om ett namn.

En kväll i slutet av maj hade stadsmiljönämnden i Helsingfors ett intressant ärende på sin lista: försäljningen av Kapellet i Esplanadparken, en av stadens mest anrika krogbyggnader. Nämndens beslut kom strax före HBL:s pressläggning, men vi ville få med nyheten åtminstone i kort form också i papperstidningen eftersom vi bedömde att många läsare skulle vara intresserade.

I artikeln använde jag inledningsvis namnet Kapellet, men upptäckte sedan att restaurangens officiella namn ändrats och nu enbart lyder Kappeli på finska. Enligt det redaktionella direktivet ska officiella namn alltid användas i nyhetstexter, medan andra namn kan användas i mer informella texter. Således stod det Kappeli i tidningen.

Det här ledde till en våg av respons, där det bland annat talades om äktfinskhet på HBL, om historieförfalskning, om rysligt låg journalistisk nivå och om reporterns personliga brist på allmänbildning.

Då frågan senare utreddes i detalj gjorde man på språkvårdarhåll en skillnad mellan restaurangen och restaurangbyggnaden. Det korrekta skulle ha varit att kalla restaurangen för Kappeli, men byggnaden som ska säljas för Kapellet.

Faktum kvarstår ändå att restaurangens officiella namn i dag är Kappeli, oberoende av vad HBL eller andra finlandssvenska medier skriver. Det öppnar en dimension som är betydligt djupare än redaktionella processer: kommersiella aktörer har vanligen ingen skyldighet att upprätthålla en tvåspråkig namnkultur eller verksamhet. Och ofta gör de inte det heller.

Kommersiella namn faller dessutom utanför namnvårdens område vid Institutet för de inhemska språken och övervakas i praktiken inte av någon alls.

Ett annat bra exempel är affärsverket Posti (Posten), som i samband med en namnuppdatering inte såg anledning att skriva sitt namn på båda språken. Och då sändningarna från VM i ishockey flyttade från Yle till MTV krävdes utomstående finansiering för att trygga matchreferat på svenska.

Med andra ord verkar många företag göra bedömningen att det inte lönar sig att upprätthålla namn och verksamhet på svenska. Svenskan i Finland uppfattas inte som en bra affär.

Egentligen är svenskan ingen affär alls, utan en del av civilsamhället. Och ett civilsamhälle existerar bara om medborgarna själva upprätthåller det, det vill säga aktivt använder de svenska namnen, och som betalande kunder yrkar på att kommersiella aktörer också gör det.

HBL kan bidra med synvinklar på den diskussionen, men besluten om officiella namn fattas på andra håll.

Läsarreaktionerna på namnet Kappeli tyder på ett starkt engagemang, åtminstone för vad som står i HBL. Men när jag själv talar om Kapellet i svenskspråkiga kretsar i min hemstad Helsingfors är jag ofta i minoritet. Vilket kapell?

Många Helsingforsfinlandssvenskar bor i dag i Kallio, äter hamburgare på Teurastamo, kör bil på Länären, tar tåget till Pitsku, hånglar i Kaivaren och solbadar på Hietsu.

Många finlandssvenskar sätter också en ära i att i sociala sammanhang försöka överglänsa varandra i vältalighet på finska, som för att visa att de minsann tar sig fram i samhället utan svenskan. Inget illa med kunskaper i finska förstås, tvärtom. Finskan är ett rikt språk och många finska smeknamn har länge varit etablerade i Helsingforssvenskan.

En del upplever kanske inte heller frågan som särskilt viktig. Men för dem som gör det är det enda sättet att värna om svensk namnanvändning att använda svenska namn.

Annars är de svenska namnens väg från en Sibeliusbankett på Kapellet till Krematoriekapellet och en urna intill Hietsu både kort och snabb.

Tobias Pettersson Reporter

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning