Kapitalismkritik, Kullamannen och krigsbarnstrauma

Det finns så väldigt många olika sätt att läsa, tänka och skriva litteraturvetenskapligt i dag, och det kan vi vara glada för, konstaterar Julia Tidigs.

Sakprosa

Anna Möller-Sibelius och Freja Rudels (red)

Modernitetens uttryck och avtryck. Litteraturvetenskapliga studier tillägnade professor Claes Ahlund

Föreningen Granskaren 2017

Förra årets sista dag fyllde professorn i litteraturvetenskap vid Åbo Akademi, Claes Ahlund, 60 år, och som sig bör hedrades han med en festskrift. Redigerad av Anna Möller-Sibelius och Freja Rudels är Modernitetens uttryck och avtryck fylld av inte mindre än 24 bidrag av festföremålets kollegor från Finland, Norge, Sverige och Tyskland.

Till ÅA kom Claes Ahlund 2010, närmast från Mittuniversitetet i Sverige. I sin forskning har Ahlund gjort stora insatser framför allt kring det sena 1800-talet och den första halvan av 1900-talet. Han har behandlat allt från krigstematik och dekadens till idyll, främst i svensk men på senare tid alltmer även i finlandssvensk litteratur, och många av bokens bidrag inspireras av eller stöder sig på hans forskning. Hans doktorsavhandling vid Uppsala universitet behandlade den skandinaviska universitetsromanen, och både staden och genren syns sympatiskt nog i två av festskriftens bidrag (av Eva Heggestad och Anna Williams).

Festskrifter kan vara mer eller mindre riktade mot allmänheten, och visa större eller mindre hörsamhet mot vetenskapliga formalia. De krav på s.k. kollegial granskning av vetenskapliga artiklar som numera styr forskningen och tilldelningen av medel till universiteten har på sistone lett till att även festskrifter kan granskas på detta vis, något som påverkar genren. Modernitetens uttryck och avtryck är inte kollegialt granskad och visar upp festskriftens brokighet, med allt från ambitiösa vetenskapliga artiklar till mer populärt hållna översikter. Den vetenskapliga publiceringens nya villkor syns i stället genom att boken glädjande nog också finns tillgänglig digitalt, genom Åbo Akademis bibliotek.

Lorten som vital livskraft

Bokens artiklar markerar bredd: gällande ämnen, infallsvinklar och stil. Möller-Sibelius kontemplerar idylldiktens funktioner och Henning Howlid Wærp nyläser Hamsun medan Kristina Malmio tar sig an kapitalismkritiken hos Ralf Andtbacka. Bo Pettersson behandlar ämnet fisk (!) i svensk litteratur, Sofie Qvarnström föreställningar om skogen och Katja Sandqvist försöker läsa in August Strindbergs tankevärld i dottern Karin Smirnoffs dramatik. Här finns allt från en essä av Linn Areskoug om litteraturens roll i undervisningen till Johan Svedjedals studie om Victor Svanbergs utveckling till litteratursociolog.

Till mina favoriter hör Torsten Petterssons artikel om "kameleonten" Mikael Lybeck (som det är roligt att höra nytt om), Mattias Pirholts utforskning av krigsbarnstraumat i Kjell Westös Drakarna över Helsingfors (som jag verkligen hoppas byggs ut till en större studie) och Anders E. Johanssons läsning av lorten som vital livskraft.

Inte minst hör Pia Maria Ahlbäcks eleganta analys av tv-serien Kullamannen till höjdpunkterna. Med rumslighet och noir som begrepp frilägger Ahlbäck en dynamik av modernitet, rörelse och kalla kriget-problematik som är högintressant också för dem som inte sett denna klassiska svenska 60-talsungdomsthriller.

Lite synd är det att Ahlbäck tillsammans med Peter Degermans stimulerande läsning av Marshall McLuhans medieteori genom Beatles har stuvats undan i en avdelning för "populärkulturella exkurser", när de kommunicerar mer med andra av volymens bidrag än med varandra.

Lagerlöfs ras- och klassförakt

En lyckad gruppering är däremot "Konstens flyktlinjer", som visar på litteraturens förvandlingspotential i så olika författarskap som Bo Carpelans (Kerstin Romberg), Oscar Parlands (Olga Engfelt) och Joel Petterssons (Maria Renman). Särskilt roligt är det att se ambitiösa bidrag av doktorander vid Ahlunds ämne. Till avdelningen hör också Judith Meurer-Bongardts rika läsning av väggen som paradoxal metafor i litteraturen.

Boken avslutas i Åbo med Ahlunds företrädare, professor emeritus Clas Zilliacus lärda och läsvärda studie av Åbosatiren hos Josef Julius Wecksell, en diktare och dramatiker som det forskas förunderligt lite om i dag.

Det är också intressant att läsa Anna Nordlunds artikel om pacifisten Selma Lagerlöfs föga försonliga förhållningssätt till Finlands inbördeskrig, men artikeln hade tjänat på en bredare kontextualisering som hade klargjort för icke-insatta läsare hur spridd och hur skev Lagerlöfs ras- och klassföraktande syn på de röda var.

Kombinationen av många bidrag och relativt kort bok (277 sidor) medför att utrymmesbegränsningarna är stränga. För vissa bidrag räcker de 8-10 tilldelade sidorna till, medan andra hade varit förtjänta av att få bre ut mer för att hinna säga något ordentligt – en större variation hade gärna fått tillåtas. Mia Österlunds spännande och innehållsrika utforskning av leken i den samtida bilderboken hade också kunnat berikas av illustrationer.

Bourdieu & Foucault vs författarsubjektet

Liisa Steinbys bidrag sticker ut i sitt försök att återupprätta ett idéhistoriskt perspektiv på litteratur genom en snabb panorering av ett halvsekel litteraturteoretisk utveckling som till icke oväsentlig del utmönstras som forskarens försök till självhävdelse. Att Bourdieu och Foucault utses till syndabockar för litteraturstudiets förfall är inte ovanligt – ofta kombineras det med en längtan tillbaka till skenbart förutsättningslös textläsning.

Mer överraskande – och svårsmält även för en entusiastisk gammal idéhistoriestudent som undertecknad – är Steinbys lobbande för "ett författarsubjekt som återerövrat sin egenmakt" och som "är den som avgör vad som är väsentligt". Jag hade hoppats att vi nått fram till en mer nyanserad syn än så på författarens roll efter den mängd dödförklaringar och återupplivningar författaren utsatts för det senaste seklet.

Tack och lov visar flera av bokens bidrag – jag vill särskilt nämna Freja Rudels skickliga läsning av rörelsen som livsmanus hos Hannele Mikaela Taivassalo – hur mångsidiga och fruktbara forskningsinriktningar som posthumanism, feminism och ekokritik kan vara för texttolkningen. På ett begränsat utrymme ger Modernitetens uttryck och avtryck prov på litteraturvetenskapens bredd och föränderlighet – det finns så väldigt många olika sätt att läsa, tänka och skriva litteraturvetenskapligt i dag, och det kan vi vara glada för.

Julia Tidigs

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00