Kaoset får sitta i sidovagnen

Eeti Nieminen, Linda Fredriksson och Eero Tikkanen utgör Mopo. Senaste albumet är seriösare än de tidigare, men saknar inte knasigheter. Bild: Leif Weckström

Om Mopos tidigare album känts som absurda insidesskämt som det har varit kul att vara med om, är nya Mopocalypse en seriös platta gjord med eftertanke. Om du ännu inte satt dig på mopeden är det senast nu dags, skriver Lukas Rusk.

Jazz

Mopo

Mopocalypse

(We Jazz)

Det är lätt att tycka om jazzbandet Mopo. Även om jazz med saxofon, kontrabas och trummor inte skulle vara din grej slår jag vad om att även du blir Mopofrälst, senast när bandet ger sig ut på fria solon där de byter instrument, spelar på billiga leksaksklockspel, får en pipande leksaksgris att kvida med oerhörd inlevelse – och framför allt – själva skrattar och har det kul.

Jag har Mopos tidigare album i min skivhylla men det är sällan som jag lyssnar på skivorna. Visst är inspelningarna helt okej och en hel del av det ovannämnda råddandet finns också på dem – men det är inte samma sak när man lyssnar på dem i en skivspelare. Mopos styrka har alltid varit livenärvaron och känslan av att åhöraren får vara med och skratta med bandet.

Mopos nya album Mopocalypse är ett album som man gärna lyssnar på. En stor del av råddandet är borta – I dess plats finns stringens. Den här gången får kaoset inte styra motorcykeln utan sitta i sidovagnen.

I en intervju i fjol sade bandet att virtuositeten kommer att spela en större roll på det nya albumet än på tidigare album. Trots det finns det väldigt lite klassisk jazzvirtuositet på plattan – inga långa, komplicerade solon. Däremot visar de unga musikerna hur duktiga de är när de spelar ihop. När stämningen skiftar är alla med på noterna – tidigare kändes det mer som att alla gasade i väg åt olika håll, vilket säkert också var meningen.

Seriöst och tråkigt?

Någon kan säkert tycka att det här är ett tråkigt album jämfört med Mopos tidigare produktion. Nästan inga låtar har frijazzsolon. Albumets frijazzkvot är sparad till låten Noita i slutet av albumet. Där frijazzen på tidigare plattor tyvärr blev repetitiv och till och med långtråkig så välkomnar man den nu som en gammal vän när den äntligen kommer. De fria inslagen placeras också i en tydlig rytmisk och harmonisk ram där de får en klarare betydelse.

Mitt favoritspår är den långsamma och lyriska balladen Sinut muistan ainiaan. Jag hörde låten första gången en valborgsmässoafton för några år sedan på en trång pub i Berghäll. Då tillägnades låten barens bortgångna tidigare ägare. Mopocalypse är ett genomgående seriöst album – många andra låtar på albumet har en seriös ton, såsom fusionsballaden Panama och tangoklingande Ruusu. Också därför stiger Noita fram som en höjdpunkt. Med sina kantiga saxofonriff kunde låten vara ett tema från en tecknad serie för barn.

Okej, helt genomseriöst är det inte – det blir klart genast på öppningsspåret Tökkö. Saxofonisten Linda Fredrikson growlar fram en aggressiv melodi, kompad av Eero Tikkanens distade bas och Eeti Nieminens rockiga trummor. Det låter som en motorcykel som slår upp garagedörren och störtar i väg. Den är trimmad som aldrig förr och har målats om men är fortfarande samma kära moppe.

Mopo spelar bland annat på G Livelab 15.2 och i Sellosalen 7.3.

Lukas Rusk

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning