Kaos och kampanda på den psykiatriska kliniken

Carl Alm (mitten) spelar den franska revolutionsledaren Jean Paul Marat i pjäsen där ett gäng patienter på ett psykiatriskt sjukhus sätter upp en pjäs om mordet på honom.Bild: Raisa Kilpeläinen

Den finlandssvenska samarbetsproduktionen Marat/Sade är en explosiv visuell fest med drunkningsrisk.

Marat/Sade. Text: Peter Weiss. Översättning: Britt G. Hallqvist. Originalmusik: Hans-Martin Majewski. Regi: Juha Hurme. Regisassistent: Meimi Taipale. Visuell planering: Raisa Kilpeläinen, Kalle Ropponen. Musik: Martin Åkesson, Mirva Tarviainen. Mask, peruk: Kaija Heijari. På scenen: Paul Olin, Carl Alm, Martina Roos, Alma Pöysti, Fabian Silén, Jon Henrikssen, Wilhelm Grotenfelt, Paul Holländer, Dan Henriksson.

Premiär på Universum 20.10.

Teaterhuset Universums sal i den gamla Betaniakyrkan på Styrmansgatan är med sina välvda fönster, sina väggar där målarfärgen flagnar och sitt höga tak en av de mest tacksamma och häftiga lokaler att sätta upp en pjäs i Helsingfors. Själva salen är scenografi i sig och skapar en känsla av äkthet.

Föreställningen Marat/Sade, ett samarbete mellan de tre finlandssvenska teatrarna Klockriketeatern, Sirius Teatern och Teater Mestola, kunde inte ha en bättre inramning. Peter Weiss' pjäs från 1963, vars ursprungliga krångliga titel är Jean Paul Marat förföljd och mördad så som det framställs av patienterna på hospitalet Charenton under ledning av herr de Sade, utspelar sig på ett franskt psykiatriskt sjukhus år 1808.

När vi bjuds in i salen av sjukhusdirektören Coulmier (Paul Holländer) är patienterna redan i full gång med förberedelserna för den pjäs de ska spela för honom (och oss). Inga ridåer eller upphöjda scengolv, här sker allt direkt framför oss.

Visuell fest

Det första jag fäster mig vid är – förutom de finurligt rimmade replikerna och det arkaiska språket – den mustiga visuella bilden. Färgskalan går i rött, vitt, grått, blått, brunt och svart. Linnetyger, knästrumpor, korsetter och dammiga peruker. De slitna dräkterna, från sjukhuspyjamasar till uniformsjackor och långa kjolar med rispade fållar, skapar en rörig men ändå enhetlig känsla av den epok vi befinner oss i, och den plats vi är på.

Två kristallkronor med lite sneda ljus, ett piano, ett badkar, några stolar – mycket mer än så behövs inte. Den visuella planeringen av Raisa Kilpeläinen och Kalle Ropponen är lyckad, och en central del av teaterupplevelsen.

Det andra jag blir imponerad av är ensemblen. Vilken energi, vilken närvaro, vilken dynamik. Här har vi ett gäng verkligt duktiga skådespelare, alla med en stark personlig framtoning.

De har dubbla roller: patienter på hospitalet, och de roller de i sin tur spelar. Det här måste vara en läcker utmaning. Växlingen mellan det amatörmässiga överdrivna uttrycket "patienterna" antar då de spelar sin pjäs, och den ilska eller förvirring eller iver dessa patienter "i verkligheten" uttrycker, är intressant och ett prov på ensemblens skicklighet.

Speciellt imponeras jag av Jon Henriksens mässande med brinnande blick, Alma Pöystis vacklande mellan fnitter och patos, av Wilhelm Grotenfelts gängliga utropare och Fabian Siléns smått hysteriska narr-lika gestalt. Carl Alm som Marat är mittpunkt för händelserna där han sitter i sitt blodiga badkar och kurerar sin förfärliga klåda, och den rollen bär han klart och säkert.

Drunknar i texten

Det tredje jag noterar, efter en ganska lång stund av ansträngda försök att hänga med i floden av vackert men invecklat formulerade repliker, är att jag inte förstår speciellt mycket av vad som pågår. Utgångspunkten är klar – patienterna försöker sätta upp en pjäs om mordet på revolutionsledaren Marat – men så mycket mer får jag inte tag i. Det är kaotiskt och högljutt och tempot är högt, skådespelet i skådespelet avbryts om jämnan, och det är inte helt lätt att se vad som är vad.

Jag kan tänka mig att det kunde underlätta att känna till något om de historiska omständigheterna. Emellertid är texten ändå så frodig, den formligen svämmar över, så att det kanske inte skulle vara avgörande.

Således ger jag i något skede upp. Låter orden bli en ljudmatta med olika toner, rytmer och volym, och tar in skådespelet mer som en levande, böljande visuell helhet. Noterar skådespelarnas blixtrande blickar och svetten på deras pannor, fäster mig vid hur de rör sig i relation till varandra, ser de olika materialen i deras kläder. Ser mörkret utanför fönstren och de häftiga, stora skuggorna som leker på väggen. Här och var snappar jag upp någon betydelsebärande mening.

Och jag lyssnar till musiken. Musikerna Martin Åkesson och Mirva Tarvainen framför Hans-Martin Majewskis musik med suveränitet på olika instrument och sjunger starkt, känsloladdat. Musiken är en lika central del som det visuella.

Det är en annorlunda upplevelse att ta till sig teater på det här sättet; att nästan helt överge handlingen. Jag är en människa som älskar text, älskar att sugas in i en berättelse och låta mig beröras av den. Och visst, på något plan älskar jag också texten i Marat/Sade, men nästan mer såsom jag älskar främmande språk.

Med detta vill jag inte avskräcka någon. Uppsättningen är sevärd, ett kraftprov på teaterglädje. Det karnevalistiska och kaotiska är på ett intressant sätt tillfredsställande, och föreställningen gör det som ofta är kärnan i en givande konstupplevelse: orsakar förbryllning.

Sonja Mäkelä Teaterkritiker

”Sälj din gamla bostad före du köper ny!”

Fastighetsförmedlingen Kotijoukkue är på alla sätt nyare, fräschare och mer dynamiskt men gamla goda råd och sunt förnuft är fortfarande en av grundstenarna i bobytarbranschen. Än gäller den gamla devisen att sälja sin gamla bostad förrän man köper ny. Ingen vill bli i fällan mellan två bostäder. 1.11.2018 - 09.42