Känslosamt om musik och kroppslighet

I Elina Pirinens koreografi för musiken och dansen en dialog som liknar en hårfin balansgång mellan respekt och respektlöshet.

DANS

Zodiak – centret för ny dans: Angel. Koreografi och dans: Elina Pirinen. Dramaturg: Heidi Väätänen. Ljusdesign: Heikki Paasonen. Musik: Sångensemblen Lumen Valo. Harpist: Salla Hakkola. Angels vän: Leena Nordberg. Mentor: Sonja Jokiniemi.

Pannhallen, Kabelfabriken 17.5.

Bland den yngre generationen inhemska koreografer är Elina Pirinen absolut den som i sin konst odlat det fräschaste och mest innovativa greppet på evighetstemat musik och kroppslighet. Hon tacklar denna grundpelare inom danskonsten med den samtida scenkonstens mera opretentiösa estetik och uttrycksmedel, på ett personligt, lekfullt och ofta väldigt känslosamt sätt. Och hon skapar nytänkande via kontraster, överraskningar och konkret materialitet.

Det hittills mest framgångsrika exemplet är My Symphonic Moment häromåret till Sjostakovitjs massiva sjunde symfoni, Leningrad, och med tre dansare i dramatiska tematiska scener. I det nya verket Angel, som beskrivs som en scenfantasi för en dansare, åtta röster, ljus och harpa, använder sig Pirinen av levande musik och agerar själv solo för att alldeles på slutet bjuda in en vän (Leena Nordberg).

Friktion i fokus

Sångensemblen Lumen Valo, specialiserad på vokal renässansmusik, framför en sångsvit, en synnerligen fin, stark och sammanhängande helhet, som sträcker sig från 1300-talet till två uruppföranden, via bland andra Monteverdi och Pärt. Ganska snart börjar jag reflektera just kring kombinationen av konsertformatet och det sceniska formatet av fysisk, regressivt blottande scenframställning. De två framskrider via kontraster och i dialog i något som jag upplever som en fascinerande och hårfin balansgång mellan respekt och respektlöshet. Just när de trots allt på något sätt tycks existera tillsammans, når föreställningen överraskande sitt slut. Helt uppenbarligen har man inte strävat efter en syntes eller polyfon harmoni utan i stället valt att lyfta fram processen och friktionen.

Mot den skönsjungande ensemblen agerar Pirinen deliriumaktigt och i olika former av känslosam regression. Hon smackar, grimaserar, dräglar, stampar, klatschar knäna mot varandra och krumbuktar sig, flippar ur på olika sätt helt enkelt. Mestadels gör hon det för sig själv och bara några gånger handgripligen med sångarna.

Jag måste erkänna att jag som upplevt till exempel Zodiaks pionjärgeneration på 1980-talet med regression så att säga på fullt allvar och helt utan distansering eller skyddsnät, ibland nu brottas med en känsla av ytlighet. Hur som helst är Pirinen med sitt avsiktligen lättare grepp på sin plats och motiverad i sin kontext.

I en mellanscen framträder harpisten och performancekonstnären Salla Hakkola mera traditionellt änglalik tillsammans med Pirinen som kunde vara "vår tids ängel". Det blir väldigt roligt när Pirinen gillande jammar till harpans ackord och chillar med en burk öl.

Jan-Peter Kaiku

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33