Känslan av otrygg vård tynger anhöriga

STÄNDIG ORO. Kaj Illman hjälper, precis som sin syster, gärna sin mamma Mary med allt han kan. Ändå tyngs han av att vårdsituationen som helhet känns otrygg. Bild: Niklas Tallqvist

I Helsingfors finns cirka 4 500 vårdplatser på serviceboenden och avdelningar för dygnet runt-boende. En sådan plats får man ändå först när hemvård bevisligen inte längre räcker till för att garantera en klients trygghet.– Mamma borde väl rymma en gång för att få flytta hemifrån, suckar Kaj Illman.

Mary Illman, 96, är på gott humör. Under nästan två veckor i Folkhälsans seniorhus har det varit ordning på vardagen. Maten har serverats punktligt, Mary har fått håret klippt och fötterna omskötta. Så här tycker hon om att ha det.

– Varsågoda, säger hon och skickar i väg rollatorn med några chokladbitar tvärs över golvet.

– Har jag inte en söt pojke? frågar hon sedan och tittar på sonen Kaj Illman.

Mary och Kaj träffas nästan varje dag, ibland flera gånger om dagen. Mary minns inte alltid när de har setts senast, men hon är glad när någotdera barnet kommer – Kaj eller hans syster. Däremellan går telefonen het. Mary ringer till Kaj och frågar om allt möjligt: om hon ska öppna dörren åt någon som ringer på, om att hon misstänker att någon har varit inne i hennes lägenhet. Ibland ringer hon en man som har nästan samma nummer som Kaj och den här mannen har klagat för han känner inte frun och kan inte hjälpa. Hjälper gör däremot barnen. Dottern ser till att det finns färdig mat i kylskåpet för hemvården att värma och så hämtar hon mammas kläder, som hon tvättar och stryker.

Utifrån korridoren hörs en vänlig fråga. Någon i personalen undrar om en av de boende vill ha socker i sitt kaffe. Grädde?

– De är så jättesnälla med mig här. Jag är i bra skick för att vara 96, men jag behöver hjälp med allt. Mina barn är så himla hjälpsamma, men de måste ju gå på jobb också, säger Mary och säger att hon får en kram av personalen varje dag här. Det är fint.

– Men på måndag flyttar du hem igen. Då kommer jag och hämtar dig, säger Kaj.

Mary mulnar. Ögonen blir olyckliga.

– Aj, och så måste jag hem igen. Aj, jessus ...

Nu fastnar samtalet på hemmet i höghuset i Hertonäs. Mary är orolig och ber Kaj kämpa för att hon inte ska behöva åka hem. Hon pratar om gasspisen, som gör henne orolig. Tidigare i höstas ville hon koka disktrasan för att den skulle vara ren, men vattnet kokade bort och disktrasan for illa.

– Då var det nära på, säger Kaj och pratar om hur sådant som förr har varit självklart inte längre är lätt att göra.

– Två gånger på senare tid har jag hittat mamma sovande vid bordet bredvid maten som hon inte har ätit av. En gång låg hon och sov medan vattnet forsade ur kökskranen. Ytterdörren har stått öppen.

"Kom ihåg att dricka"

Under det senaste året har barnen följt med hur det hemvårdsföretag som Helsingfors stad anlitat för att gå hos Mary fyra gånger om dygnet ställt fram maten, men inte stannat länge nog för att se att den blivit uppäten. I häftet som fungerat som kommunikation mellan vårdarna och de anhöriga är meddelandena knapphändiga.

– Det står aldrig att hon faktiskt ätit, bara att maten serverats. Den har också kommit mycket för sent fastän det är viktigt för en människa med diabetes att äta regelbundet, säger Kaj. Själv har han en standardpåminnelse till Mary varje gång de talas vid. Han ber mamma dricka lite.

– Vi fyller plastglas och ställer dem i alla rum för att det alltid ska finnas något drickbart, men när vi kommer står glas och muggar orörda, säger han.

När Mary är ensam blir hon orolig.

– Hemma kan jag bara sitta på en stol. Jag kan inte göra så mycket mera för mina fingrar är så dåliga, säger hon och berättar sedan hur hon förr stickade aftonklänningar till försäljning.

Under det senaste året har hemvårdstjänsterna som staden köpt fått Kaj och hans syster olyckliga.

– Hemvårdarna har inte hållit tidtabellerna och när jag ringde för att fråga en gång fick jag höra att det är någon hos mamma just nu. Det var det ju inte, jag var ju där själv.

Efter att barnen klagat hos staden över slarvig service och visat hur vårdarna missat utslag som kommit för att det varit svårt att sköta hygienen, tog stadens egen hemvård över.

– Där har en enda människa lyssnat och förstått. Hon har gjort vad hon har kunnat, men säger klart ut att det inte finns kapacitet att sköta mammas hemvård på svenska. Vi har inte heller fått svar på frågor om varför man inte fått till ett vårdmöte med de anhöriga och inte svar på hur staden övervakar kvaliteten på sina köpta tjänster, säger Kaj.

I det här skedet är barnen redan beredda att strunta i service på svenska. Via de upphandlade tjänsterna gick 14 olika vårdare hos Mary och två av dem kunde tala med henne på hennes modersmål.

– Bara vi ens kunde lita på att vården faktiskt fungerar som överenskommet, säger Kaj. Han har redan tidigare frågat vad som behövs för att Mary ska få flytta till ett tryggt boende där hon inte får ångest för att hon är ensam och där hon får äta och dricka när hon behöver.

– De har sagt att hon ska klotta med sitt bajs och rymma. Mamma borde väl rymma en gång för att få flytta hemifrån, suckar han.

Viktiga anhöriga

På Helsingfors stad säger evalueringschef Riina Lilja att en flytt från hem till boende med personal utvärderas ur tre huvudsakliga synvinklar.

– Klienten ska ha stora problem med att klä på sig, äta och sköta sin personliga hygien och anses behöva hjälp också nattetid. Att kladda med sin avföring är ju en stark indikator på att man inte klarar av hygienen. All upptänklig service i öppenvården ska ha satts in och sjukdomar inklusive diagnoser och rehabiliteringsbehov ska vara utredda. Och så måste också personen själv vilja flytta hemifrån, säger hon.

Helsingfors stads statistik visar att 92,1 procent av de invånare som fyllt 75 fortfarande bodde i eget hem i december 2016. För en månad sedan, i slutet av augusti 2017, var talet 92,6 procent. Enligt Institutet för hälsa och välfärd, THL, var 5 183 personer klienter hos hemvården i Helsingfors i slutet av november 2016. Och de äldre blir allt fler – det visar forskning som gjorts på THL. Specialforskare Sari Kehusmaa lyfte i fjol fram att det bara i Nyland år 2030 kommer att finnas 100 000 fler 75-plussare än i dag. Samtidigt är utvecklandet av hemvård och närståendevård ett av regeringen Sipiläs spetsprojekt.

För tillfället har staden cirka 4 500 platser att erbjuda på serviceboenden och i mer långvarig dygnet runt-vård.

– Men i den ingår också kortvarigare boende i intervallvård, säger Lilja.

Hon sticker inte under stol med att det finns bekymmersamma situationer där öppenvårdens resurser inte räcker till.

– Det finns personer som bor hemma fastän de behöver mycket hjälp. Det kommer ofta som en överraskning för de anhöriga att staden hjälper, men att de anhörigas roll ändå är viktig, till exempel när det gäller rekreation. Där det inte finns anhöriga bär staden hela ansvaret.

I dag förutsätts de flesta bo hemma livet ut, men alla kan inte det.

– Det finns situationer som inte fungerar, men när man väl fått ett beslut om vårdplats på ett boende brukar vi kunna erbjuda den inom tre månader som lagen säger. På svenska sidan är väntetiderna oftast kortare.

Lilja påminner också om att situationer förändras – ibland snabbt.

– Och då kan de utvärderas på nytt. Tjänstemannabeslut måste inte vara eviga, säger hon.