Känslan av minoritet

”Det är för jävligt med svenska, ska man faktiskt tvingas lyssna på när folk talar det med hög röst”?

Uttalandet kom från en medelålders man som i Dickursby steg på bussen mot Mellungsbacka härom veckan. Upphovet till hans irritation var jag, som på busstationen hade ett mobilsamtal med en kollega i ett arbetsrelaterat ärende.

Jag blev så paff att jag först inte riktigt kom mig för att svara någonting alls. Men vid närmare eftertanke så var mannens reaktion helt i linje med de hårdnande attityderna mot svenskan, attityder man nu ser allt tydligare och allt oftare på många håll.

Det skulle vara lätt att komma med en lång utläggning om hur svårt det är att få service på sitt modersmål, hur få personer som kan betjäna en på svenska i butiker eller restauranger och hur obehagligt det ibland känns att tala svenska offentligt.

Men det är inte det som är poängen för mig. Poängen är att det är första gången under mina över 50 levnadsår som jag verkligen känner mig som en del av en minoritet i mitt hemland. En minoritet som det är okej att ogilla.

Medelålders män som kastar ur sig oförskämdheter kan man ta och avfärda med en axelryckning. Men när man lever i ett land där regeringen systematiskt skär ner på det svenska, skär ner på anslag för Åland och inte anser att man ska beakta de grundlagsenliga språkliga rättigheterna i hälsovård och rättsväsende, ja då blir jag beklämd.

Känslan är inte den som den svenska eftermiddagstidningen Expressen slog upp stort i höstas: Att man skulle behöva vara rädd som finlandssvensk i huvudstadsregionen i dag. Snarare är det en känsla av förundran, var kommer den här hårdnande attityden ifrån? Ses tvåspråkigheten som något som bara kostar pengar, inte som den rikedom den är?

I rättvisans namn så kommer fördomar mot svenskan sällan fram i mitt vardagsliv. Tvärtom finns det gott om folk som gärna talar svenska och som kontinuerligt uttalar sitt stöd för två- eller flerspråkighet.

Men diskussionen om "tvångssvenska", vissa politiska gruppers smaklösa angrepp på svenskan och regeringspolitiken som på inget sätt stöder ett tvåspråkigt Finland, den skaver. Skaver såpass, att jag därför väljer att tala svenska med så många finskspråkiga bekanta som möjligt.

För som Knyttet i Tove Janssons bilderbok "Vem ska trösta Knyttet" sade då han konfronterades med Mårran: "Nu är jag mera arg än rädd och det är ganska bra".

Katarina Koivisto Administrativ redaktionschef

Annons: Aktia hjälper dig att tänka framåt

De flesta finländare har idag koll på att hem, fritidsbostad och fordon behöver försäkras för att hålla ekonomin i balans om allt inte går som planerat. När det kommer till personförsäkringar är läget ett annat. Jämfört med många andra länder har Finland ett bra socialskydd och många förlitar sig på att man får tillräckligt stöd för att klara sig ekonomiskt om något allvarligt inträffar. Men hur långt räcker socialskyddet egentligen? Hur påverkas livet om man insjuknar allvarligt och inte längre kan arbeta? Klarar sig familjen ekonomiskt utan en förälder? 9.4.2020 - 00.00

Mer läsning