Anders Hillborg känner smärtan av ett gammalt verk

Med sina uttolkare. Tonsättaren Anders Hillborg diskuterar balans och artikulation med dirigenten Hannu Lintu och violinisten Pekka Kuusisto. Bild: Leif Weckström

Anders Hillborgs violinkonsert från 1992 håller på att bli en modern klassiker som framförs världen över. Samtidigt som ettan väcks till liv, har tvåan redan tagit form.

Tjugofyra år har gått sedan tonsättaren Anders Hillborg färdigställde violinkonserten. Det är en annan man som skrev verket, med andra estetiska idéer och andra förutsättningar.

Redan under den första övningen med RSO och Pekka Kuusisto som solist sitter det mesta som det skall. Hillborg låter ändå träblåsarna och trombonisterna förstå att musiken kunde spelas ännu mera extremt.

– Det skall spelas helgalet!, säger han på tal om utbrotten, som avbryter lugnet och mest liknar tjut från elefantsnablar mitt i konserten.

Idén om violinkonserten föddes i slutet av 1980-talet, men tonsättarens största utmaning var att violinkonserten som genre kändes alltför borgerlig och traditionstyngd. Virtuositeten var likaså ett problematiskt begrepp. Lösningen blev en konsert som i hög grad skulle placera solisten som en del av kollektivet, med melodilinjer som sömnlöst kunde övergå mellan solisten och orkestern.

Stycket spelades några gånger på 1990-talet, bland annat under en omtalad konsert med Esa-Pekka Salonen, Eva Dahlgren och Sveriges radios symfoniorkester på Helsingfors festspel 1995, och utkom på skiva i början av 2000-talet. Verket föll ändå i dvala och väcktes ur sin törnrosasömn först inför tonsättarfestivalen som presenterade Hillborgs produktion utförligt i Stockholm för två år sedan. I likhet med Thomas Adès, Brett Deans och Magnus Lindbergs verk i genren har Hillborgkonserten sedermera blivit en modern klassiker som flera violinister tagit sig an, bland dem Pekka Kuusisto.

Hillborg medger att det inte är helt oproblematiskt återbesöka ett gammalt verk.

– Så klart det känns smärtsamt att se de begränsningar som jag hade då. Men jag kan också drabbas av känslan att jag helt enkelt inte kunde skriva på samma sätt i dag. Om jag tänker på mina stycken som om de vore mina barn, inser jag att jag måste acceptera och älska dem som de är.

Första tvåan

Vid den här laget får konserten kallas Hillborgs etta, eftersom han nyss har lagt sista handen vid tvåan, som uruppförs av Lisa Batiashvili och Kungliga filharmonikerna i Stockholm om två veckor. En vecka senare spelas den nya konsert i Leipzig med Gewandhausorkestern och Alan Gilbert.

– Det här blir min första tvåa. Men det var nog värre förra gången. Största skillnaden är att solisten i det nya verket tillåts vara just solistisk, säger Hillborg.

I Helsingfors möts Anders Hillborg och Pekka Kuusisto också för att diskutera nästa nya verk, som uruppförs av Svenska kammarorkestern i mars. Stycket ingår i det mångåriga projektet Bach Reborn där sex tonsättare – Steve Mackey, Uri Caine, Mark-Anthony Turnage, Olga Neuwirth, Brett Dean och Anders Hillborg – skriver sex nya verk som är tänkta att paras med Bachs Brandenburgkonserter. När alla konserter är uruppförda spelas samtliga in för BIS och framförs eventuellt på Promsfestivalen 2008.

– Med Pekka kan man skriva in tydliga carte blanche-passager, något som jag inte vågar med nästan någon annan, säger Hillborg apropå solisten.

Pekka Kuusisto tolkar violinkonserten med RSO den här veckan och spelar den fyra gånger på turné i december. Bild: Leif Weckström

Hillborg säger att han i dag befinner sig i en oerhört privilegierad situation när hans verk spelas värden över, när orderstocken är full och han till och med tvingas säga nej. Ändå ger komponerandet väldigt lite pengar.

– Det enda som ger reda pengar är kompositionsbeställningarna och fast mina verk skulle spelas tusentals gånger på Spotify, får jag bara tretton öre när året är slut.

Det är uppenbart att den offentliga diskussionen om upphovsrätter, där allt flera vill ha allt mera gratis, irriterar honom. Och Hillborg borde veta vad han talar om. Ett av hans mest framförda verk är körstycket Mouyayoum som skrevs 1983 och blev en riktig hit efter att Eric Ericsons kammarkör tog upp stycket på repertoaren 1986. Sedan dess har det framförts tusentals gånger bland annat i Asien.

– Jag sjöng i kör i min ungdom och vid den här tiden var jag ofantligt trött på att alla körsångare hela tiden skulle tolka texten hit och dit. Jag skrev därför stycket på ett nonsensspråk, med en text som inte kunde tolkas, som man helt enkelt inte hann tolka, där det gällde att sjunga det som stod i noterna och i övrigt hålla käft.

Att ha sjungit i kör är en erfarenhet som Hillborg i dag värderar högt, och som han säger sig ha haft stor nytta av.

– Sångarens fysiska känsla för intervaller, det faktum att man fysiskt kan känna skillnaden mellan steg och språng, har hjälpt mig att utveckla min melodik.

Mouyayoum användes senare som strukturell grund för ett av Hillborgs mest fascinerande stycken, orkesterverket King Tide 1999, som figurerar på Kungliga filharmonikernas och Sakari Oramos utmärkta inspelning från 2011.

– Det där med att varje stycke varje gång borde vara helt nytt har aldrig varit en relevant tanke för mig. Jag tycker det är mycket bättre att jobba med materialet och vidareutveckla det tills det når sin bästa form.

Bland annat därför kommer Hillborgs andra violinkonsert att bära spår av några av hans viktigaste verk från senare år, Sirens och Beast Sampler, som utforskade tanken på orkestern som ett orkesterodjur.

– Jag gillar tanken på orkestern som organism, även om det inte alltid behöver handla om ett bestialiskt djur.

När man studerar listor över svenska kompositörer, kan man lätt se hundra namn, medan ytterst få spelas utanför Sverige. Vad skiljer dig från dina svenska kolleger och varför har du blivit mera spelad?

– Tror du att jag är rätt person att svara på frågan? Kanske beror det på att jag aldrig har funnit mig till rätta i vanliga sammanhang. Jag har aldrig känt mig hemma som modernist, men inte heller som popmusiker trots att jag spelade pop i min ungdom. Men jag har alltid försökt vara genuint kommunikativ. Jag har varit tvungen att bygga upp ett språk och en syntax som jag upplevt som fungerande. Jag har arbetat mig fram – långsamt och tålmodigt. Nu möter jag ibland människor som säger "jag brukar inte tycka om ny musik, men det här talade verkligen till mig". Då upplever jag att jag har gjort något värdefullt.

En bidragande orsak till att Hillborg slagit igenom står säkert att finna i att han i ett tidigt skede beslöt att satsa allt på komponerandet. Hos flera av sina vänner hade han sett hur tryggheten och månadslönen hade gjort att komponerandet nästan blev en hobby när de väl blev lärare och professorer.

– Jag ville pröva vingarna som frilanskompositör och beslöt att ge mig själv tio år. Det var mitt klosterlöfte.

Ditt själsliga släktskap med finländska tonsättare och dirigenter är väldokumenterat. Finns det någon svensk tonsättare som du upplever ett speciellt släktskap med?

Djuro Zivkovic. Han är serb, men numera bosatt i Stockholm.

Din musik har ofta också beskrivits i dualistiska termer, som en kombination av känsla och intellekt, form och innehåll, kollektiva och individuella upplevelser, abstrakt och konkret, tidsbunden och tidlös, statisk och dynamisk. Vad beror det på?

– Framför allt gillar jag extrema kontraster, det måste hända något – genast, subito!

Jag är oerhört privilegierad när mina verk spelas och jag till och med tvingas säga nej, säger Anders Hillborg. Bild: Leif Weckström

Anders Hillborgs första violinkonsert spelas av Radions symfoniorkester och Pekka Kuusisto på Musikhuset på onsdag och torsdag. Torsdagens konsert sänds direkt i Yle Teema kl. 19 och på webben. Stycket spelas fyra gånger under RSO:s Finlandsturné i december i Suomussalmi, Kajana, Kuopio och S:t Michel.

Född: 1954,

Yrke: Tonsättare.

Bakgrund: Växte upp som körsångare, spelade i ett popband som ung, fann sig inte till rätta med de estetiska idealen på Kungliga musikhögskolan, och sökte sig därför en annan utväg och estetiskt uttryckssätt. Fann inledningsvis en befrielse i Steve Reichs Music for 18 musicians. Är i dag i första hand känd för sin orkestermusik.

Favoritstycke: Påfågelsögonblicket (The Peacock Moment). Det är mitt kortaste stycke, men här lyckades jag faktiskt uppnå det jag ville. Det är till synes enkelt, enstämmigt för klarinett, men genom akustiska effekter föds intrycket av flerstämmighet.

Längsta stycke: Sirens blev ett stort och omfattande verk.

Skapa din framtid vid Yrkeshögskolan Novia

Yrkeshögskolan Novia är en studerande- och arbetslivsnära entreprenörsmässig högskola med högklassig utbildning på fyra orter: Vasa, Åbo, Raseborg och Jakobstad. Novia har ca 4000 studerande, och vi tog pulsen på några av dem. 19.3.2020 - 15.23

Mer läsning