Kändisdoktorns fantastiska äventyr

Serie Högt på Anacapris kulle levde Axel Munthe. Den svenske läkarens jagfiktion Boken om San Michele bjuder på mustiga skildringar av makabra sjukdomsfall och underbara platser som Munthes eget paradis, Villa San Michele.

Messina på Sicilien slaget i tusen bitar. Barn som mirakulöst överlevt jordbävningen springer nakna på gatorna medan deras föräldrars livlösa kroppar vilar under husruinerna. Stadens dricksvatten är förgiftat av de tusentals ruttnande liken, det finns ingen mat, inte en droppe mjölk till spädbarnen.

Kolera i Neapel. Tyfoidfeber i Paris. Malaria i Rom.

Kan det här faktiskt vara Västeuropa? funderar jag när jag läser den svenske kändisläkaren Axel Munthes Boken om San Michele från 1929.

Trots att många sidor av Munthes memoarer – eller snarare bravader – ägnas åt överklassens inbillningssjukdomar, behandlar han också sin tids stora humanitära katastrofer, som i regel slog hårdast mot fattigkvarteren. 

Axel Munthe (1857–1949) var i trettio år Sveriges drottning Victorias livläkare, bäste vän, enligt vissa källor även älskare – "Come soon", lär hon ha sagt åt honom på sin dödsbädd.

Munthe var specialist på nervsjukdomar och de flesta patienter han introducerar i boken är "nevrotiska damer" – rika amerikanskor, franska och engelska grevinnor på vift utomlands. De lider av hittepåsjukdomar som Munthe med psykologisk insikt diagnostiserar som det diffusa colitis, en dåtida modesjukdom. Diagnosen får de flesta uttråkade och olyckliga fruar som lidande ligger utsträckta i sina Worthklänningar på schäslongen, på avsevärt bättre humör, noterar Munthe.

VI RESER NÄR VI LÄSER

Paradiset på Anacapri

Introduktion: Kulturens sommarserie dyker ner i reselitteraturen. I dagens reportage landar vi på Anacapri i Italien.

Bok: Boken om San Michele

Författare: Axel Munthe

Resenärer: Den svenske kändisläkaren Axel Munthe, hans tama apa Billy, några hundar, sköldpaddor, en uggla och en mungo. Ibland även hushållerskan mamsell Agata och ”den viktorianska ungmön” miss Hall som tar hand om hundarna.

Rutt och resmål: Paris, Rom, Neapel, Messina, Mont Blanc och Lappland. Villa San Michele på Anacapri är slutdestinationen som Axel Munthe dessvärre måste lämna när hans ögon inte längre tål det starka solljuset. Enligt biografiförfattaren Bengt Jangfeldt försökte Munthe sälja villan till Göring 1937, trots att han föraktade nazisterna. Han testamenterade slutligen huset till svenska staten.

Medan hans rika patienter blir sjuka av för mycket fet mat, cigarrök och dåliga äktenskap, stupar hans fattiga patienter i sjukdomar som tyfoid och difteri. Det finns lite att göra åt sjukdomarna, även om Munthe med klent resultat experimenterar med ett nylanserat difteriserum på en liten dödssjuk pojke. Hans hud blir blåsvart och ett dygn senare slutar han andas.

Munthe rycker också ut som frivillig läkare i Neapel när koleraepidemin bryter ut 1884. "De låg där i timmar, ja i dagar, i stadium algidum, kalla som lik med vittuppspärrade ögon och vidöppen mun, till synes redan döda och dock ännu vid liv".

I Paris vårdar han fattiga invandrare som då liksom nu är lägst nere i den sociala hierarkin. I dag syrier och irakier, då italienare i Montparnasses slumområden.

Motstridig berättare

Boken om San Michele var sin tids stora bästsäljare. Enligt biografiförfattaren Bengt Jangfeldt ska Munthes jagfiktion till och med ha sålt mer än Pippi Långstrump och Nils Holgerssons underbara resor. Lite förvånande kan det tyckas, men visst bjuder Munthe på mustig läsning: en blandning av reseskildring, skvaller, fantasi, renodlad båg, men också stycken med mer seriös tidsdokumentation. Reflektioner om människor, djur, kultur, livet och förstås döden som Munthe försöker känna och förstå. "Varför brottades han så länge med ett litet barn och lät den gamles liv ebba bort i barmhärtig sömn?"

Framför allt härskar här en berättare som är starkt motstridig, som lämnar sin läsare djupt ambivalent. Ibland empatisk, ibland nästan makaber i diagnostiseringen av sina medmänniskor. En man som omger sig med kändisar, men som gång på gång påstår att han föredrar de enkla, naturliga byborna framom stadens "artificiella människor". Eller kanske mer talande: han ville avnjuta sin anspråkslösa makaroni på en italiensk majolikatallrik från 1500-talet.

Han drar en lans för samernas rättigheter, samtidigt som han exotiserar deras kultur. Han är en stor djurvän, en tidig förespråkare av djurens rättigheter, på samma gång som hans syn på djuren ofta är tidstypiskt humaniserande, särskilt när det gäller hans tama apa Billy. "Han visste att hans herre var jag, han visste att jag kunde fånga honom med lasson som jag gjort förr, han visste att piskan i min hand var avsedd för honom."

Hans porträtt av unga kvinnor rymmer främst adjektiv som svartögd och yppig, men i en monolog riktad till sin svenske kollega som uttrycker sig föraktfullt om de syfilissjuka prostituerade på Paris boulevarder, visar han en annan sida: "Glöm inte att de har en man att tacka för vad de är, och att en annan man bevakar oss på andra sidan gatan för att ta ifrån dem de pengar vi ger dem."

Djurvän. Axel Munthe var bland mycket annat också en stor djurvän. Här poserar han med en av sina hundar i pergolan vid Villa San Michele. Bild: Drottning Victoria

Ibland verkar hans hänsyn handla om att framhäva sin egen förträfflighet, ibland kan man skönja ett genuint rättvisepatos. Till exempel när han argumenterar mot privatpraktiker och för att staten borde avlöna läkarna. De i hans kår som inte gillade en sådan lösning kunde i stället "spekulera på börsen eller öppna en butik". Läkare "skulle ha rätt att ta från sina rika patienter vad de behövde för sina fattiga patienter". Han fortsätter: "Varför gav staten ut hundra gånger mer pengar för att lära medborgarna döda varandra än för att lära dem hjälpa varandra i sjukdom och nöd?"

Tonen är i själva verket ofta skoningslös när det gäller hans eget skrå. Han avslöjar sin gamle läromästare Charcots tisdagsföreläsningar på La Salpêtière som renodlad teater. De "hysteriska patienterna" som Charcot ska demonstrera sina hypnosmetoder på, visar sig vara hänsynslöst exploaterade bondflickor. Munthe försöker också stoppa en annan kändisläkare som blodtörstigt experimenterar med digitalis på sina patienter, ett fall i klass med den omtalade Macchiariniskandalen.

Axel Munthes kändisvänner framträder heller inte alltid i en fördelaktig dager. Bland annat får vi läsa om hur den dödslängtande författaren Guy de Maupassant utnyttjar en ung etermissbrukande ballerina, "knappt arton år gammal".

Sfinxen. Villa San Michele ägs numera av svenska staten och kan besökas. Axel Munthe dog 1949, Sfinxen spejar fortfarande mot horisonten och Vesuvius rosa rökmoln. Bild: Julia Maudlin

Skönaste platsen på jorden

Boken om San Michele utspelar sig huvudsakligen i Paris och Rom, där Munthe har sina praktiker, men ledstjärnan är San Michele på Anacapri, den lilla kapellruinen som reser sig högst uppe på en klippa och som sätter hans fantasi i gång när han besöker platsen för första gången. Flera år senare förverkligar han sin arkitektoniska dröm tillsammans med byborna, ett tempel på en bädd av myrten, rosmarin och kaprifol. Jag besökte Villa San Michele, som numera ägs av svenska staten, för några år sedan, och eventuellt hade Munthes kompis, Henry James rätt när han kallade San Michele för den skönaste platsen på jorden. Åtminstone är den mer värdefull än något som de förmögna turisterna på Capris piazzetta kan tänkas äga.

Skippa Capri och ta en taxi, eller om konditionen tillåter de sjuhundrasjuttiosju feniciska trappstegen upp till Anacapri och San Michele, och beskåda Munthes mix av antik och gotisk arkitektur! Loggior, marmorkolonner, pergolor, sirliga vinblad på mosaikgolvets border. Sfinxen som spejar mot horisonten och Vesuvius rosa rökmoln.

Munthe förstod sig på att njuta av livet – hans kön, klass och ekonomiska resurser tillät honom att göra det. Smaka bara på den här meningen: "Ja, don Dionisios vino bianco var det bästa! Det såg ut som flytande solsken, det smakade som gudarnas nektar och Gioconda liknade en ung Hebe när hon fyllde mitt glas".

Isabella Rothberg Teaterredaktör

”Sälj din gamla bostad före du köper ny!”

Fastighetsförmedlingen Kotijoukkue är på alla sätt nyare, fräschare och mer dynamiskt men gamla goda råd och sunt förnuft är fortfarande en av grundstenarna i bobytarbranschen. Än gäller den gamla devisen att sälja sin gamla bostad förrän man köper ny. Ingen vill bli i fällan mellan två bostäder. 1.11.2018 - 09.42