Kan vi rädda dem?

Vi borde instinktivt haja till när barn är i fara, men den reflexen tycks ha försvunnit i fråga om asylsökande barn.

De thailändska fotbollsjuniorerna sitter i den mörka grottan, omringade av monsunregnets vattenmassor.

Vi vill att denna berättelse slutar väl. Vi är tacksamma gentemot de modiga människor som med livet som insats hjälper dessa barn.

Samtidigt drunknar barn inför våra ögon vid Europas gränser. EU och särskilt några av dess medlemsländer har bestämt sig för att sätta stopp på den illegala invandringen. De frivilliga organisationerna som tidigare patrullerade i Medelhavet får inte längre operera på området. Det kommer oundvikligen att leda till flera dödsoffer. Många barn kommer att dö.

Det är svårt att förstå varför vi reagerar så olika på dessa fenomen. En sak är dock klar. De thailändska pojkarna är lätta att uppfatta som oskyldiga offer för naturkrafter, vilka de förstås också är. Men de barn som färdas mot Europa i de trasiga gummibåtarna är likaväl offer för omständigheter som de inte kan rå för. Trots det får de bära ett stort ansvar över de vuxnas beslut.

Vi borde instinktivt haja till när barn är i fara, men den reflexen tycks ha försvunnit i fråga om asylsökande barn. Det är en fruktansvärd tanke. Har vi verkligen blivit immuna mot det elände som vi bevittnar vid Medelhavets stränder? Eller ännu värre, har vi glömt att även de barn som söker trygghet i Europa har ett människovärde?

Det är alltför många som förhåller sig ytterst kallsinnigt till drunkningsoffren vid Medelhavet. Folk ska lära sig den hårda vägen att det inte lönar sig att komma hit. Men hela Europas befolkning kan väl inte ha tappat sin moraliska kompass. Det måste finnas något annat som gör att vi engagerar oss i de thailändska pojkarnas öde så kraftigt samtidigt som vi vänder ryggen åt andra barn i nöd.

Notera att jag skriver vi. Jag är inte ett dugg bättre än någon annan.

Irreguljär migration eller flykt från förföljelse är komplicerade fenomen. Vi har att göra med människors medvetna beslut och avväganden. En del av dem som siktar mot Europa har givetvis inget reellt val, men vi är benägna att se alla migranter som människor med kontroll över sina beslut. Därmed är det svårt att se dem som offer. Eftersom de inte är offer får de lov att klara sig själva.

När jag skriver dessa rader har redan elva thailändare räddats. Min deadline är om en knapp timme. Innan dess kan faktiskt alla tretton vara i trygghet. I själva verket kom budet just nu: enligt nyhetsbyrån Reuters är alla räddade.

Den thailändska räddningsoperationen inger hopp. Människor kan hjälpa andra, även i en oerhört svår situation. Vi satt och räknade de räddade: fyra, åtta, elva, tretton. Vi visste att det kan lyckas. Vid Medelhavet är läget ett annat. Allt känns så hopplöst. Vi räddar en, fyra och fyrtio, men båtarna verkar aldrig ta slut. Våra medel att hantera situationen hjälper inte. I motsats till dykarna i Thailand lyckas vi inte heller samarbeta kring migrationsfrågan.

Ingen kan lova åt oss ett snabbt och lyckligt slut. Kanske är det därför vi vänder ryggen?

Elina Pirjatanniemi är föreningsmedlem i Konstsamfundet som äger KSF Media som utger HBL.

Elina Pirjatanniemi professor i folkrätt och föreståndare för Institutet för mänskliga rättigheter vid Åbo Akademi