Kan människan ge upp sitt herravälde?

EKOTEMAN NÄRA HJÄRTAT. Pipsa Lonka ifrågasätter människans inbillade maktposition och presenterar en annan tänkbar inställning till naturen i sina pjäser. Bild: Evy Nickström

Roy Anderssons filmer inspirerade Pipsa Lonka till något för teatern ovanligt: att skildra människan i ett stort landskap. Pjäsen Lauluja harmaan meren laidalta hyllades både i Tyskland och Finland, och får nu premiär på svenska.

Pipsa Lonka föreslår att vi träffas på Musikhusets kafé. Valet av plats blir med ens begripligt när utsikten mot Tölöviken tränger in genom kaféets panoramafönster: den ödsliga slätten täckt av våt snö, fläckarna av rostbrunt från magasinruinen, siluetten av Borgbackens pariserhjul, några enstaka små människor och oändligt mycket grå himmel.

– Därför gillar jag det här stället, trots att vi sitter inomhus kan vi inte glömma bort hur stort det är, hur mycket plats och rymd som omger oss. Jag vill skriva om människan i ett stort landskap, vilket är svårt, ja, nästan omöjligt i teaterkonsten, och just därför en så intressant utmaning. Att ta det öppna landskapet till scenen och byta skala.

Relationen mellan människa och landskap var utgångspunkten för Pipsa Lonka när hon skrev pjäsen Lauluja harmaan meren laidalta. These little town blues are melting away (Sånger vid randen av ett grått hav).

– Jag ville visa hur rummet präglar oss, hur olika vi ser ut när vi befinner oss utomhus, inomhus, i vårt hem eller på stormarknaden.

Roy Anderssons filmer gav mig tillåtelse att behandla ämnen på det här sättet, genom den här estetiken. I artikeln Människan och rummet skriver han om platsens betydelse, om att gestalta människan genom rummet. Roy Andersson visar alltid människan i helfigur, aldrig i närbild, eftersom han anser att det avslöjar mer om henne än närbilden förmår.

Berättelsen om invånarna i en liten by vid Östersjön, hotad av en förödande översvämning, tilldelades Lea-priset för årets bästa inhemska pjäs 2014. Samma år kröntes Pipsa Lonka till årets bästa utländska dramatiker på den prestigefyllda teaterfestivalen i tyska Heidelberg.

Pjäsen sattes upp för första gången på Åbo stadsteater 2013, men spelas för tillfället också i Tallinn. På onsdag får den svenskspråkig premiär på Svenska Teatern, i översättning av Sofia Aminoff.

– Det är en bra översättning eftersom det på sätt och vis blev ett nytt, självständigt verk, som ändå är igenkännbart. Språket bär förstås med sig betydelser, vissa saker är omöjliga att översätta. Finskan låter annorlunda, har en annan rytm och är ett sävligare språk än svenskan som är piggare. Tystnadens tradition är annorlunda, den sitter i det finska språket.

Ekokatastrofens brant

Pjäsen har en speciell form: en berättare skildrar invånarna i byn, deras vardag, alltmedan vattennivån stiger och katastrofen smyger sig på. Vi möter Aila, en seg vinterbadare med en förtrolig relation till naturen, hennes misslyckade barn, diverse gamlingar, lokala fyllbultar, hederliga kommunalarbetare och trötta sjukskötare.

Vi följer personerna i olika miljöer, i naturen, i deras små hem, i det kalla skenet från lysrören på shoppingcentret Onni dit all service, från bibliotek till seniorhem, flyttats.

– Jag var intresserad av tiden, av att skildra ett slags sävlig, långsam tid som personerna i pjäsen lever i och som är i otakt med katastrofens tid som framskrider överraskande snabbt.

– Tematiskt handlar det också om hur förändring tvingar en till att anpassa sig och avstå, också från stora saker. Samtidigt ställs frågan om varför de här personerna, och mänskligheten överlag, inte agerar och försöker stoppa ekokatastrofen, utan anpassar sig och lever som om inget hade hänt.

Ekologiska teman är så gott som alltid närvarande i Pipsa Lonkas texter. För tillfället arbetar hon på den nya pjäsen Toinen luonto ("en andra natur") som behandlar människans relation till djur och vilket slags etik mötet med ett annat djur kräver.

– Ifrågasättandet av människans inbillade maktposition är ett tema som jag alltid återkommer till. Vad händer om man försöker ge upp det här självutnämnda herraväldet? Vilka alternativ finns? Jag försöker visa alternativ där maktpositionen inte skulle vara den enda utgångspunkten för att förstå världen.

Att vistas i andras världar

Vid sidan av den egna dramatiken arbetar Pipsa Lonka som dramaturg med andras texter. Hon har bland annat dramatiserat Monika Fagerholms roman Glitterscenen både för finska och svenska Radioteatern och Tove Janssons novellsamling Rent spel för Lahtis stadsteater.

– Från början var jag uttryckligen intresserad av att dramatisera verk. Jag ville vara ett slags tolk, också om jag då, som femtonåring, knappast hade formulerat det så.

– Jag njuter av att gå in i en värld som redan existerar, och tolka den för scenen. Dramatisering ger mig möjlighet att vistas i världar som jag själv inte skulle kunna skapa, till exempel i Monika Fagerholms särpräglade värld och språk.

Hur var det att dramatisera Tove Janssons Rent spel?

– Utmaningen var den sparsmakade formen. Om Fagerholm är en enorm värld från vilken man är tvungen att gallra bort för att det ska gå att berätta allt på den korta tid som ett hörspel tillåter, var utmaningen den motsatta med Janssons noveller. Där handlade det om att förmedla allt det som finns under den knappa ytan till scenen.

– Regissören Saana Lavaste och jag tyckte båda att lekens och glädjens betydelse för livet och arbetet var intressant och viktigt hos Tove Jansson. I novellerna talar personerna ofta om lek, men till formen är novellerna inte alls lekfulla. Verket förhåller sig inte heller lekfullt till sig självt. Genom video överförde vi leken till scenen, och därmed också världen som döljer sig under ytan.

Hört, läst, upplevt

Pipsa Lonka har också hyllats för sina egna världar och sitt eget sällsamma språk.

– Mitt språk kommer från allt jag läst, upplevt och hört. När pjäser lyckas har de ett eget språk. Men man får inte tvinga fram det, det måste ske organiskt. Det gäller att hjälpa och stöda det som är på väg att födas. Det kräver tid, ro, lyssnande och modet att inte förlita sig på ett färdigt språk eller en färdig form, utan låta verket hitta den form som tillhör det.

För Lauluja harmaan meren laidalta tjänade Gabriel García Márquez klassiker Hundra år av ensamhet som förebild. Marquez släktroman, också den förlagd till en by, inspirerade Pipsa Lonka till att skriva "arktisk magisk realism".

I hörspelet Pimeän nimi, som fick ett hedersomnämnande på tv- och radiofestivalen Prix Europa, var det Monika Fagerholms språk som smugit sig in i Lonkas textväv.

– Jag beundrar Monika Fagerholms språk så starkt och på vissa ställen i hörspelet känner jag igen hennes rytm. Jag unnar mig det eftersom allt språk bygger på de tidigare sätt som språket använts på. Det finns inget totalt autentiskt och unikt språk, så det stör mig inte ifall mitt språk suger upp influenser.

Pipsa Lonka nämner Beckett, Tjechov och kollegan Emilia Pöyhönen som viktiga inspirationskällor.

– Men drabbas jag av tankestopp söker jag tillflykt hos Laura Ruohonens pjäs Drottning K och kollar vad hon gör i den, den är på många sätt en fristad för mig.

Marguerite Duras är tystnadens mästare. När man håller på att skriva alldeles för mycket lönar det sig att ty sig till henne, hon är mästerlig på att uttrycka upplevelsen av namnlöshet och språklöshet.

Varför vill du skriva just för teatern?

– Någon har sagt att poeter är människor som har problem med språket. Jag skriver för teatern för att jag har problem med tal, både att förstå och producera tal. Jag har svårt att förstå varför vi över huvud taget pratar så mycket och vad man egentligen åstadkommer med tal. Att höra tal på scenen hjälper mig. Att text blir tal är på sätt och vis teaterns under. Medan man skriver tänker man att texten kommer att bli tal, på scenen påminns man om ordens existens i första hand som text. Det här mellanrummets möjlighet intresserar mig.

– På teatern sitter människor i mörkret, ansiktslösa, ensamma, men samtidigt tillsammans, försjunkna i en delad upplevelse av en värld. Att man kan manipulera tiden, lösgöra öar, bjuda in människor till de här öarna och för ett ögonblick rikta deras blick åt samma håll, är fascinerande.

Sånger vid randen av ett grått hav. These little town blues are melting away har premiär på Svenska Teaterns stora scen 17.2.

Född: 1977.

Bor: i Helsingfors.

Gillar: att simma i sjöar och hav.

Ogillar: memma.

Bok: För tillfället läser jag Planeetta Maan elämä ja kuolema (astrobiologi).

Film: Den senaste filmen jag sett (på nytt) är Offret av Tarkovskij.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Så kan valet av lån påverka din ekonomi

Mer läsning