Kan man övertyga människor som man inte förstår?

Den amerikanska hegemonin har lett till att många intellektuella känner en störande dissonans mellan sin egen kultur och den amerikanska.

Nora Hämäläinen har blivit ombedd att förstå folk som tänker att deras kultur hotas av "asylsökare från Mellanöstern, industriarbetare från Asien, eller rent av européer som" hon själv (HBL, Söndagsanalys 6.1). Hon menar dock att dessa olyckliga människor inte skall förstås, utan försvaras – försvaras bättre. Försvaret skall, enligt henne, komma från "intellektuella och politiker som talar övertygande om solidaritet och medmänsklighet" och om andra nyttiga saker som vård, skola och omsorg.

"Tala övertygande" låter givetvis bra. Men kan man övertyga människor som man inte förstår?

Frågan kommer upp då många av dagens intellektuella och politiker tycks ha allvarliga svårigheter med begrepp som kultur och nation. För Hämäläinen, till exempel, är kultur ett "je ne sais quoi" – hon vet inte vad. Hon förstår det bara inte.

Så vi har å ena sidan folk som oroar sig för sin kultur och nation, å andra sidan intellektuella som inte ens vet vad dessa begrepp betyder, men som bör, trots detta, stilla de förras oro. Ett problem, tycker jag.

Hur har det kommit sig? Förr i tiden brukade det ju vara de intellektuella som förivrade sig för kultur och nation.

Den enda förklaringen jag funnit är den fortskridande amerikaniseringen av den intellektuella och politiska diskussionen. Det är Amerikas mjuka makt, "soft power", som gör sig gällande genom att folk, också de intellektuella, bara tycks behärska ett enda främmande språk, engelska. Man läser tidningar, tidskrifter, böcker och nätsidor från Amerika, man tittar på filmer och tv-dramer från Amerika. Om man läser forskningsrapporter är det vanligtvis bara forskning från amerikanska universitet som duger. Om något händelsevis inte kommer från Amerika skall det åtminstone vara på engelska (från England, Kanada, Australien med mera).

Nu är ju Förenta staterna ett land som grundats på invandring (liksom Kanada och Australien). USA är inte en nationalstat som de flesta europeiska staterna, Tjeckien och Finland inberäknade. Det betyder att den amerikanska kulturen är sammansatt av många andra kulturer och utvecklas sålunda på ett särskilt sätt. Vad det också betyder är att amerikanska produkter och idéer som slår igenom "hemma", slår igenom nästan överallt i världen. De har ju anpassats till många skilda, nationella, kulturer från första början. Tänk Disney. Tänk Facebook.

Den amerikanska hegemonin har lett till att många intellektuella känner en störande dissonans mellan sin egen kultur och den amerikanska. En nationell kultur typ Tjeckien eller Finland är för inskränkt, för ålderdomlig. Att ens försöka förstå den och dess anhängare vore bortkastad tid, eftersom den nya, amerikanska, multikulturmodellen är så mycket bättre. Men det behövs väl invandrare för den nya modellen? Som i Amerika? Jo, minsann; om det inte finns några bör de importeras.

För övrigt finner jag det besynnerligt när Hämäläinen undrar varför folk i länder med ingen eller nästan ingen invandring oroas av den. Har hon inte märkt att det i Finland finns massor av folk – som jag – som oroas av Donald Trump även om det inte finns någon Trump här? Att klimatförändringen bekymrar oss även om vi inte urskiljer dess följder i vår egen nära omgivning?

Sakari Aaltonen Helsingfors