Kan man alls tänka sig ett tvåspråkigt universitet utan en svenskspråkig litteraturprofessur?

När det gäller "litteraturhistoria" är det fråga om att förvalta kulturarvet och att uppmuntra och lära studenter att göra detta.

Fredrik Sonck skriver träffande om litteraturprofessurens framtid vid Helsingfors universitet (HBL 14.4). Man kunde ännu tillägga att ämnet nordisk litteratur har skolat upp allt från författare till förläggare till forskare och folk i mediebranschen, kritiker, lärare, administratörer, arkivarier och redaktörer. Folk med goda insikter i språk, litteratur och samhälle, och i relationerna mellan dessa tre. Litteraturämnet erbjuder tankedisciplin och retoriska färdigheter.

Litteratur har också en direkt koppling till det svenska i Finland. Konst, musik, filosofi har det också, men inte riktigt på samma sätt: finns det en specifikt finlandssvensk filosofi? Är det meningsfullt eller ens möjligt att i alla lägen skilja ut en finlandssvensk konst? Finns det en avskiljbar finlandssvensk historia?

Frågan är om man alls kan tänka sig ett tvåspråkigt universitet utan en svenskspråkig litteraturprofessur?

Litteraturämnet är inte bara litteraturhistoria eller vetenskaplig granskning av litteratur, utan också litteraturframtid: författarutbildning (flertalet finlandssvenska författare har studerat litteratur, Nordisk litteratur i Helsingfors har rentav varit ett slags inofficiell skrivarskola) och kritikerutbildning, utbildning för det litterära ekosystemet. I denna mening är den finlandssvenska litteraturen och den finlandssvenska litterära offentligheten en oskiljaktig del av litteraturämnet vid universitetet.

När det gäller "litteraturhistoria" är det fråga om att förvalta kulturarvet och att uppmuntra och lära studenter att göra detta, jämför digitaliseringen av bland annat det finlandssvenska litterära arvet vid Svenska litteratursällskapet. Förvaltandet kräver också tolkningsinsatser, det är inte enbart fråga om förvaltning utan också om förklaring, aktualisering. Vår bild av kulturarvet och i förlängningen av vår egen kulturhistoria riskerar att bli statisk, stelna, dö, om det inte finns forskare som upptäcker, levandegör och förklarar det, förnyar det. Och det är en ständigt pågående verksamhet, på samma sätt som "bildning" över huvud taget inte är något man har, utan något man ständigt måste upprätthålla, utveckla, förnya.

Litteraturämnet har en stor betydelse för våra kapital, för det ekonomiska, sociala och kulturella.

Fredrik Hertzberg, Esbo

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Akademen - en modern klassiker

Mer läsning