Kan en robot ersätta en död dotter?

Minerva Kautto, Niina Hosiasluoma och Angelika Meusel i 3 kuvaa huomisesta i Esbo stadsteaters Louhisal. Bild: Ilkka Saastamoinen/Pressbild

Tre miniatyrpjäser gestaltar tänkbara framtidsscenarier kring artificiell intelligens.

3 kuvaa huomisesta

Text: Marko Järvikallas, Okko Leo och Harri Virtanen. Regi: Maarit Pyökäri, Erik Söderblom och Tuire Tuomisto.

Scenografi och kostym: Paula Koivunen. Ljus och ljud: Jere Kolehmainen.

På scenen: Niina Hosiasluoma, Minerva Kautto, Angelika Meusel, Mika Piispa, Maija Rissanen, Jan-Christian Söderholm och Kai Tanner.

Rakastajat-teaterns, Teater Quo Vadis och Esbo stadsteaters premiär i Louhisalen 27.2.

Idén för föreställningen 3 kuvaa huomisesta (Tre bilder av morgondagen) är kul. I de tre miniatyrpjäserna som spelas upp i Esbo stadsteaters Louhisal gestaltar dramatikerna Marko Järvikallas, Harri Virtanen och Okko Leo tänkbara framtidsscenarier med fokus på artificiell intelligens.

Marko Järvikallas vidrör tveklöst en känslig nerv med sin berättelse om en olycklig mamma och pappa (Angelika Meusel och Kai Tanner) som försöker ersätta sin döda dotter med en robot. Deras nya Annika är inte bara naturtrogen, utan rymmer också dotterns "data".

Pjäsen ställer intressanta etiska spörsmål om artificiell intelligens, men det som framför allt gör den angelägen är närheten till frågor om hur vi uppfattar och behandlar barn, och människor överlag. Hur kan till exempel staten bevaka hur robotar behandlas när den inte ens kan garantera barn trygghet?

Dotterroboten Annika är en piratkopia och när staten går in för att förstöra alla illegala robotar till förmån för godkända europeiska standardmodeller är det nära till hands att dra paralleller till den europeiska invandringspolitiken och avhumaniseringen av flyktingar.

Harri Virtanens Turingin testi utforskar i sin tur skillnaden mellan människa och artificiell intelligens med fokus på sexualitet och mänskliga relationer. Titeln syftar på den berömda vetenskapsmannen Alan Turings test för att skilja på människa och artificiell intelligens. Virtanen utforskar huruvida det går det att uppnå verklig växelverkan och anknytning med en robot. Kan en robot njuta sexuellt? Kan en robot agera terapeut? Frågan om vad exakt Maija Rissanens och Jan-Christian Söderholms karaktärer är, lämnas obesvarad.

Ämnet är intressant men pjäsen blir långrandig, vilket inte är så överraskande då den i hög grad gestaltar den tjatiga rundgång som kan uppstå inom en parrelation.

Det starkaste bidraget är Okko Leos komedi Data error som rymmer flera roliga satiriska nivåer. Bonden Matti (Mika Piispa) drömmer om den vackra tv-kändisen Elena (Minerva Kautto) och bestämmer sig för att köpa sig både en ny kropp och ett nytt snille. Det här har blivit möjligt genom en ny form av högteknologiska ingrepp som görs både på människans yttre och på hennes dna. Men naturen slår tillbaka och den finske grottmannen i sin vindtygsdräkt låter sig inte kuvas av några lager bildning.

Den geniala skådespelaren Niina Hosiasluoma som mellan varven föreläser om diverse små och stora organismer med komisk nördig omsorg över detaljerna är för övrigt hela kvällens höjdpunkt. Jan-Christian Söderholm gör också festliga myndighetsroller där han visar upp en fin känsla för byråkratisk stilistik.

Traditionell teater

Pjäserna berör många intressanta aktuella samhällsfenomen, men som scenkonst känns helheten väl traditionell. Tuire Tuomistos, Erik Söderbloms och Maarit Pyökäris regier tar vara på texterna, men erbjuder ingen uppseendeväckande scenisk vision.

Det är lätt att föreställa sig framtiden som betydligt mer pluralistisk än dagens samhälle och därför är det överraskande att perspektivet i pjäserna är så vitt, medelklassigt och heteronormativt.

Isabella Rothberg Teaterredaktör

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning