Kampen om år noll verkar oändlig

Bild: Drew Angerer

För både israeler och palestinier är 2018 ett minnesvärt år. För sextio år sedan förklarade sig den judiska staten Israel självständigt på det område som betraktas som deras av judarna och hela den kristna världen. För sextio år sedan tvingades 700 000 palestinier lämna sina hem och de marker där flera generationer före dem hade bott. En bitter kalk för palestinierna – fast en stat som hette Palestina fanns det inte. Landet där de och flera generationer före dem hade bott och levat hette Jordanien. Men palestinier var de redan då.

Israel firade med att USA flyttade sin ambassad från Tel Aviv till Jerusalem. Palestinierna hade redan flera veckor tidigare inlett demonstrationer mot att en mur nu skiljer dem från de marker de tidigare betraktat som sina. Ofta hänvisas det till att grunden för kravet på ett självständigt Palestina inte håller. Det är ungefär som att säga att Kosovo inte har rätt till sin ensidigt proklamerade självständighet för Kosovo har heller ingen historia som självständig stat (eller ens som en delrepublik inom det forna Jugoslavien). Palestina har erkänts av 137, Kosovo av 116 av FN:s 194 stater. Finland har erkänt Kosovo, men inte Palestina. Sverige har erkänt båda.

Det är svårt att se någon annan lösning än två självständiga stater, Israel och Palestina. Men av olika orsaker har alla försök hittills strandat.

I grunden handlar det om vad som ska räknas som år noll. Det vill säga: vem som var på plats först och har den största rätten till sin hembygd.

Problemet är att år noll är olika för israeler och palestinier.

Historiska fakta, med milstolpar med datum och händelser är väl dokumenterade. Det har också skrivits otaliga analyser av bakgrunden till konflikten. Varje försök till ett sammandrag av dessa på den här platsen skulle med största sannolikhet göra bägge parter orätt. Historien kan vi inte ändra på. Men framtiden kan vi och ska vi bygga.

Om jag minns rätt har Ehud Barak, tidigare israelisk premiärminister, sagt att i slutändan måste man ändå slå sig ner vid förhandlingsbordet och nå en överenskommelse. Våldet och dödandet är ingen lösning. Han har rätt.

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu sade i en tv-kommentar efter våldet som under en kort tid krävde hundra människors liv och resulterade i tusentals skadade att han fortfarande tror på en fredlig lösning. Men jag uppfattade inte att han ens skulle ha nämnt tvåstatslösningen.

Israel har rätt att försvara sin självständighet och rätt till sin existens. Men också kriget har internationella lagar som en demokratisk stat som Israel förväntas respektera.

Frågan är om dess militärapparat använde överdrivet våld under sammandrabbningarna vid Gazas gräns i mitten av maj? Amnesty International anser att Israel gjorde det och hänvisar till videor, bilder och ögonvittnesskildringar om att israeliska soldater skjutit i avsikt att döda. Också FN-organisationen UNHCR:s talesman Rupert Colville har sagt att stenar och molotovcocktailar som på långt avstånd slängs i väg mot väl utrustade soldater i skyddsmundering inte kan betraktas som ett sådant hot att det måste bemötas med dödliga skott.

Bilderna på tungt beväpnade israeliska soldater vid Gazas gräns och palestinier i t-tröjor på andra sidan gör en illa till mods. Men också palestiniernas protester skapar olustkänslor. Varje reporter som någon gång i sitt liv har rapporterat om konfrontationer mellan israeliska soldater och palestinska demonstranter vet att så fort kameran är på plats så spelas det upp en scen med palestinier – ofta barn – som börja kasta sten mot fienden. Ramallah har varit det klassiska exemplet.

Under våldsyttringarna inför Israels självständighetsdag i år såg man kvinnor som släpade bildäck till ett brinnande hav av bildäck. Bland dödsoffren på den palestinska sidan fanns många barn, det yngsta bara 8 månader gammalt. Barnet kvävdes av tårgas som israeliska soldater avfyrade mot palestinierna, rapporterade MTV:s utsände.

Att Hamas uppmuntrar föräldrar att ta med sina barn till farliga områden för att använda dem som mänskliga sköldar är uppenbart. Och oförsvarligt.

Bägge parter axlar gärna rollen som offer. Medierna beskylls för att vara ensidiga i sin rapportering, för bedömningen av rapporteringen sker ofta på känslomässiga grunder. Att både israeler och palestinier skulle ha en rätt att leva och en rätt till området passar tydligen ingendera parten – och inte heller parternas anhängare i andra länder.

Ändå har en lösning varit nära. 2005 drog sig Israel bort från området men 2006 vann Hamas, inte det mer moderata Fatah, palestiniernas parlamentsval och processen körde in i en återvändsgränd. Att palestinierna förblir splittrade i Hamas och Fatah gör inte saken enklare.

Visst är fred mellan israeler och palestinier möjlig. Men för detta krävs en genuin vilja och eftergifter samt ett slut på våldet och helst även hatretoriken. Vågar man ens nämna ömsesidig respekt?

Amerikanska presidenter brukar ägna sin första period åt inrikespolitiken för att bli omvalda – och – om de lyckas sitta kvar i ytterligare fyra år – koncentrera sig på utrikespolitiken.

Bill Clinton fick Yitzhak Rabin och Yasser Arafat att skaka hand, George W Bush försökte föra samtalen vidare och Barack Obama stödde tvåstatslösningen. Vad gör Trump – om han blir återvald?

År noll hänger envist kvar som ett stort moln som varken israeler eller palestinier lyckas bli kvitt.

Är det något som utomstående – USA, EU, FN – kunde göra någonting åt för att skingra? Kanske, men viljan måste finnas hos parterna själva. Tyvärr syns inga tecken på detta.

Yrsa Grüne

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33