Kammarkören utanför bekvämlighetszonen med efterlängtad dirigentlegend

Dirigentnestor. Andrew Parrot gräver djupt med händerna.Bild: Wikimedia Commons/Richard Kaby

Renässanspolyfoni och Arvo Pärt stod på menyn när Helsingfors kammarkör fick besök av körspecialisten Andrew Parrott.

Körmusik

Helsingfors kammarkör

Dirigent Andrew Parrott. Taverner, Browne, Pärt, Cornysh. Tyska kyrkan 14.11.

Sällan slår en aktör av Helsingfors kammarkörs kaliber lika ivrigt på förhandstrumman så som HKK gjorde inför brittiska dirigenten Andrew Parrotts besök i veckan. I snart sagt alla kanaler poängterades hur legendarisk han är. I programbladet stod också att HKK nu fick "verkligt stjärnbesök". Om Parrotts stjärna var starkare eller lyskraftigare än körens ordinarie dirigent Nils Schweckendieks framgick inte.

Men för vem är Parrott legendarisk? Åtminstone för den skara av personer som följt hans karriär i ledningen för både London Mozart Players, New York Collegium samt Taverner Choir, Consort and Players. Framför allt har han varit en pionjär inom den så kallade hip-rörelsen, alltså vågen som sköljde över konstmusikvärlden från 70-talet framåt när man började gå till källorna för att utveckla historiskt informerad uppförandepraxis.

Parrott, 70, dirigerade nu HKK i ett program där kärnan utgjordes av de i stort sett okända engelska renässanstonsättarna John Brownes och William Cornyshs tonsättningar av Stabat mater-texten om jungfru Marias sorg vid foten av korset. Båda tonsättningarna är rätt intima skapelser och på allt sätt kammarmusikaliska, solistiskt krävande med en inte helt okomplicerad kontrapunktisk fläta av stämmor.

HKK, som utmärkt sig som uttolkare av modern musik – sådan med många kors och b:n och mikrotoner och stavelser i stället för ord – sjunger i min mening alltför sällan renässansrepertoar. Därför var satsningen på renässanspolyfonin nu synnerligen välkommen. Samtidigt blev det uppenbart att kören inte riktigt rörde sig på mammas gata, då uttrycket tidvis var förvånansvärt vacklande och osäkert. Parrott dirigerade genom att gräva till synes djupt i jordmånen, men ändå så att musiken hela tiden gick framåt och andades.

John Taverners (1490–1545) motett Dum transisset Sabbatum, som framfördes i två versioner i början av vardera konserthalvan, möjliggjorde kanske ett rikare uttryck, troligtvis beroende på kvaliteter i kompositionen och satsens mera homofona karaktär än i fallet med Browne och Cornysh.

Allra bäst klingade de två undersköna Arvo Pärt-kompositionerna Magnificat och Nunc dimittis, av vilka speciellt den förstnämnda framfördes med sådan auktoritet att det bara var att luta sig tillbaka och lystra till de vackert framställda enkla harmonierna.

Wilhelm Kvist Musikredaktör

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00