Kalven, tredje och sista varvet

Vi har gjort små framsteg med den döda eller inte döda kalven som avhandlats i två tidigare Plock & fynd. Framför allt börjar det klarna vilket samband kalvens död har med litteratur och med ost.

Den litterära anknytning som jag vagt mindes att ramsan hade har nu klarlagts.

Martina Aminoff-Remes:

"(R)amsan är tydligen fortfarande något av ett mysterium.

I alla fall är det ju naturligt att också googla på texten och då får man en hänvisning till Boel Hackmans bok Att skjuta en dront: Harriet Löwenhjelm - dikt, bild, konstnärskap.

Harriets goda väninna Elsa Björkman har berättat att Harriet i något sammanhang använde uttrycket 'kanske kanske kalven dör...' och i texten hänvisas det till att ramsan/visan är finsk. (...) Jag antar att Harriet hade hört ramsan i sin barndom (hon levde 1887-1918), så då kommer vi ändå bakåt till 1800-talet i dateringen av ramsan.

Den måste ändå i tiderna ha varit ganska utspridd, för min mamma [som kunde den] hade ingen som helst anknytning till landsbygden, där ramsan säkerligen har uppkommit."

Också jag har läst Hackmans bok, men tycks grundligen ha glömt den. Löwenhjelms sorgliga och ibland sorgmodigt lustiga dikter fanns i min farmors bokhylla och de mest tårvrängande läste jag ofta och njutningsfullt när jag besökte henne: "Är jag intill döden trött,/ ganska trött,/ mycket trött,/ sjuk och trött och ledsen." Och "I natt skall jag dö. - Det flämtar en låga. / Det sitter en vän och håller min hand." Gripande och rytmiskt tillfredsställande.

Ben Kalland och Lars B Nilsson hänvisar med samma ärende till den litterära tidskriften Samlaren, årgång 94/1973 med Kerstin Wikbergs uppsats "Rytmisk påverkan i Harriet Löwenhielms diktning"

Lars B Nilsson, Esbo:

"Funderingarna om hur det skall gå för kalven (Hbl 7 och 14/10) har spritt sig till rikssvensk vitterlek. Harriet Löwenhielm (död 1918) tog med dem i andra strofen av sin bekanta dikt Är jag intill döden trött. Eftersom den strofen ytterst sällan ingår när dikten annars återges, är det troligt att en eller annan av Hbl:s läsare inte har observerat den förut.

(...)

Jag har vägt båd' mot och för

mot och för

i ett kör,

ändå vet jag inte

inte inte om jag bör,

inte bör

eller bör.

»Kanske, kanske kalven dör,

kanske, kanske inte.»

Kerstin Wikberg anställer där jämförelser mellan den dikten och Bellmans 'Vaggvisa för min son Carl' (med typmelodin 'Ro, ro till fiskeskär'). Hon anmärker att det i andra strofen ingår ett par 'till synes obegripliga' rader: 'Kanske, kanske kalven dör / kanske, kanske inte' och hänvisar till Elsa Björkman-Goldschmidt. Denna har i Brev och Dikter, 1952, sid. 19 lämnat förklaringen att orden är 'hämtade ur en finsk visa'. Det finns inget som säger att Elsa Björkman-Goldschmidt skulle ha finjusterat just denna förklaring på sin språkliga guldvåg innan hon släppte den ifrån sig. Vi kan ändå tillåta oss att märka att orden skall ha hämtats 'ur' en 'visa', vilket väl antyder något annat än ett ordspråk eller talesätt (jfr Hbl 7/10). Ovanstående leder inte fram till någon klarhet om Kalvens ursprung. Men om det rör sig om en finsk visa, finns denna kanske, kanske upptecknad."

Stina Bruce-Jones hälsar från Skottland:

"Jag var förvånad över att ingen korrespondent kände den variant av kalven, som jag växte upp med:

Kanske, kanske kalven dör

Kanske, kanske inte

Kanske blir jag gift i år

Kanske, kanske inte

Mycket mer logiskt än smör. Det är som att samla midsommarblomster för att kunna drömma om sin blivande man.

Och hotande visavi kalven. Blir jag inte gift går du hädan.

Vilken lycka att vi kvinnor inte längre 'blir gifta'."

Carola Lutz, Ingå:

"Apropå kolumnen i dagens Husis kan jag tyvärr inte heller ge någon lösning till ursprunget visavi ramsan om kalven, död eller levande. Däremot bruķar jag själv rabbla en ramsa som låter som följer:

'Kanske, kanske katten är mager, men kanske äter den opp sej igen!'

Jag rörde mej under 60-talet i Bemböle/Esbo och hörde den då första gången av en äldre herreman.Använder mej ofta av ramsor och den här hör till mina favoriter när något är osäkert."

Och så var det sambandet med kalvens död och ost, "kanske får vi ost och smör, kanske kanske inte". Det finns, och det heter löpe.

Birgit Collander:

"Läs Laura Ingalls Wilders Det lilla huset i stora skogen! Laura är ca 5 år och bekymrad. Mamma skall göra ost, och till osten behövs löpe (från kalvens löpmage). Allt slutar väl. Pappa slaktar inte deras kalv, utan en släktings kalv slaktas, och de delar på kalvmagen. Laura får behålla sin kalv men får ändå ost.

Man lär sig mycket nyttigt av god barnlitteratur! "

Sannerligen, i Laura Ingalls Wilders böcker lär man sig allt från att smälla upp en stockstuga på nolltid till at baka pumpapaj på rå pumpa och sno ihop vedpinnat av hö. Också det här om kalven måste jag ha läst – och glömt.

Tack alla för påminnelser och intressanta varianter. Kanske, kanske kalven behövs för att utrycka samma sak som Too-Ticki (i Trollvinter) avsåg när hon, apropå norrskenets ontologiska status, sa: "Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig." Men vilken otäckt arrogant släng gentemot alla ängsliga, det där sista! Då föredrar jag kalvramsan i all sin vankelmodiga uppgivenhet.

Pia Ingström Litteraturredaktör

Annons: Aktia hjälper dig att tänka framåt

De flesta finländare har idag koll på att hem, fritidsbostad och fordon behöver försäkras för att hålla ekonomin i balans om allt inte går som planerat. När det kommer till personförsäkringar är läget ett annat. Jämfört med många andra länder har Finland ett bra socialskydd och många förlitar sig på att man får tillräckligt stöd för att klara sig ekonomiskt om något allvarligt inträffar. Men hur långt räcker socialskyddet egentligen? Hur påverkas livet om man insjuknar allvarligt och inte längre kan arbeta? Klarar sig familjen ekonomiskt utan en förälder? 9.4.2020 - 00.00

Mer läsning