Källskyddet – en grundbult

"Sannolikt kommer HS-läckaget att utnyttjas i försök att urgröpa källskyddet. Men Finlands väg är inte Ungerns och Polens. HS-läckaget avslöjar primärt brister i den militära apparaten.Källskyddet är inte roten till det här problemet."

Vari ligger det allvarligaste i HS-läckaget nyligen? I faktum att tidningen röjde militära hemligheter? I att någon i den militära organisationen har läckt? Eller i de starka reaktionerna på läckaget?

Vi var förmodligen många som lördagen den 16 december ögnade igenom en svårforcerad text om militärt underrättelsearbete utan att höja på ögonbrynen.

Det är en del av problematiken att vi vanliga dödliga har svårt att tillgodogöra oss material av det här slaget.

Väl så. Skulle vi få ens en liten insikt i hur nationella underrättelsetjänster utbyter information kan det hända att det rubbade vår nattsömn.

Vi får acceptera att underrättelsesektorn internationellt baseras på byte av hemligheter. Utbytet bygger på att man litar på att mottagande part förmår trygga sekretessen. I många länder får man inte signalspana mot egna medborgare. Bara det gör utbytet viktigt ur spanarens synvinkel.

Dilemmat är att det är en sak att acceptera det generella.

När Centerns talesperson i frågan Tapani Tölli med emotionellt darr på basstämman i finska radions morgontimme i tisdags förkunnade att hemligstämplandet är baserat på lag osäkrade jag min revolver (för yngre läsare: det handlar om ett fast uttryck av överförd betydelse – inte om konkret handling).

Att man hemligstämplar är förvisso baserat på lag.

Hur man gör det är ett övervägande från fall till fall som lagen inte kan specificera.

Jag har inga problem att leva med att militära ansvarspersoner gör urvalet och klassificeringarna. Det ligger i sakens natur att ansvaret måste vara snävt och expertorienterat.

Generellt.

Ett annat generellt drag i den finländska tjänstemannakulturen pekar i motsatt riktning.

Finländska tjänstemän verkar ha en specifik gen som i valet mellan öppenhet och slutenhet väljer det senare.

Alltför länge har den finländska tjänstemannen sett som sitt uppdrag att sätta locket på i stället för att underlätta för de medier som försöker öppna beslutsfattandet för allmänheten.

Öppenheten är en festkuliss, slutenheten vardag.

Vilken skillnad mot Sverige där tjänstemän upplever att de är i tjänst hos allmänheten.

Britt-Marie Citron som på 1990-talet avslöjade kommunala förtroendemäns vidlyftiga umgänge med skattebetalarnas pengar berättar i en av sina böcker hur hon hämtade ett av henne beställt dokument.

Tjänstemannen på kommunkansliet i Motala gav henne också andra dokument – eftersom man insåg vad Citron var ute efter. För tjänstemannen låg lojaliteten självklart hos medborgarna.

Finländsk förvaltning har för länge varit impregnerad av en minimalistisk grundsyn. Man har försvårat hellre än underlättat seriös journalistik. Hemlighållit hellre än öppnat.

(Jag använder förfluten tid eftersom jag inte personligen har färsk erfarenhet av dagens kultur.)

Men kom vi inte lite långt bort från HS-läckan? Tja. Det Tölliskt fyrkantiga sättet att se på tolkningar som ur lagar framsprungna ska mötas av sund misstänksamhet.

Det är därför vi då och då måste utmana gränserna för hemlighetshållandet.

Underrättelsesektorn är en känslig vegetation. Landets säkerhet är en kvalitet av högsta betydelse. Men det är också mediernas integritet och yttrandefriheten.

Vi kan aldrig en gång för alla lösa den konflikt som är inbakad i relationen mellan de två kvaliteterna.

Det är inte en hantering som kan "baseras på lag".

Det är min förhoppning att de starka reaktionerna på läckaget till stor del var avsedda för mottagare i det internationella underrättelseutbytet.

Ur militär synvinkel är det dessutom legitimt att försöka statuera exempel – höja ribban för kommande läckage.

Men det finns en gräns vi inte får överskrida i den processen.

Det var nära på söndagen.

När polisen sent på kvällen slog till hos en av de två HS-journalisterna beslagtog man telefoner och datorer som kan röja namnet på den som har läckt.

Motsvarande kan inte hända i Sverige.

Där är myndigheterna i lag förbjudna att ens försöka utreda vem som är källan.

Varför är detta viktigt? För att källskyddet är ett journalistiskt redskap. Det ska underlätta för medier att granska makten. Är källan skyddad i lag är den det.

Vi kan inte ha ett källskydd som är viktigt i princip men inte då det behövs i praktiken.

Antingen har vi ett källskydd eller så har vi inte.

Men kan då inte källskyddet bli ett skällskydd? Möjliggör det för anonyma krypskyttar att via medierna pricka politiker eller tjänstemän?

I princip ja. I praktiken nej eftersom finländska medier – här avses traditionella medier oberoende av om man serverar digitalt eller prassligt – kan hantera illvilliga tips.

Det är bara att se sig omkring. Inte ens i Sverige där källskyddet är heligt också i praktiken är medierna omstörtande enheter.

De är en del av den demokratiska process som ifrågasätts i många betydande länder. I den processen råder det en sund spänning mellan beslutsfattare och medier.

Det finländska källskyddet ifrågasattes 2009 på mycket vaga grunder av dåvarande polisöverdirektören Mikko Paatero.

Han fick eldstöd av enskilda politiker – bland andra av ledande politiker i liberala SFP.

Det handlade den gången om dålig Yle-journalistik – ett krampaktigt insinuerande att dåvarande statsminister Matti Vanhanen många år innan hade fått gratis bräder för ett husbygge.

Politikerirritationen berodde sannolikt också på att HS åren 2008–2009 hade exponerat en valfinansieringsverklighet hos Centern som överträffade sagan.

Det ebbade ut sedan och källskyddet gäller fortfarande.

Sannolikt kommer HS-läckaget att utnyttjas i försök att urgröpa källskyddet. Men Finlands väg är inte Ungerns och Polens.

HS-läckaget avslöjar primärt brister i den militära apparaten.

Källskyddet är inte roten till det här problemet.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00