Varför skidade inte Mäkäräinen i VM?

Kaisa Mäkäräinen.Bild: Lehtikuva/Heikki Saukkomaa

Samtidigt som Laura Mononen segar sig fram i slow motion i skidspåret i Lahtis står folk med händerna i fickorna, tittar sig oroligt omkring och undrar var i all sin dar Kaisa Mäkäräinen håller hus.

Svar: Pyeongchang, där Mäkäräinen susar till fjärde plats i sprinten i världscupen i skidskytte. Inte helt oväntat är hon näst snabbast i skidspåret efter Laura Dahlmeier.

Svenskarna har det festligt. Kollegorna bredvid mig belägrar monitorn, som visar hur supertalangen Ebba Andersson kryper allt närmare. Eller hur så kryper: det går alldeles för fort. Juha Mieto, Peter Forsberg och Riikka Sarasoja Liljas tårar flashar genom medvetandet.

Bara för en stund sedan såg det så himla bra ut. Kerttu Niskanen gör en grym insats och drar upp en lucka till Charlotte Kalla. Kerttu? Kalla? Vad händer?

Hurraropen utbyts i busvisslingar när Ebba Andersson går förbi en slutkörd Mononen inne på stadion och lämnar över den osynliga stafettpinnen till Stina Nilsson innan Mononen hinner sända iväg Krista Pärmäkoski på ankarsträckan. Déjà vu. Där och då vet vi alla hur det kommer att gå.

Jag frågade Pärmäkoski om det här scenariot innan säsongen körde i gång i Ruka. Hennes svar: ska inte behöva komma in på skidstadion tillika med Nilsson.

Men det går exakt som i Falun för två år sedan. Nilsson förankrar sig vid Pärmäkoskis rygg som en älgfluga med blodsmak i munnen.

Väl inne på skidstadion igen är Silver-Stina i en klass för sig igen. Medaljordningen: samma som i Falun. Men det blev ändå medalj.

Så nu spekulerar alla om Mäkäräinen skulle ha förlorat 20 sekunder till en nittonåring som precis vunnit två JVM-medaljer. Kanske inte. Osäkert. Vi kommer att få höra en hel del om denna Andersson i framtiden, så ni vet.

– Kaisa skidade inte här, så det är onödigt att spekulera, säger förbundskapten Reijo Jylhä.

Varför skidade Mäkäräinen då inte i Lahtis? För att hon ställde ett tufft villkor för att delta: hon ville att Jylhä lovar henne en startplats i stafetten. Det kunde han av helt förståeliga skäl inte göra, då Mäkäräinen inte visat var hon står i ett enda längdåkningslopp i vinter. Precis som jag skrev före VM är det en viss skillnad mellan kravnivån i skidskytte och längdåkning: det är annorlunda att skida med gevär och i skidskytte är tävlingsslingorna ofta kortare med mindre uppförsbackar än i längdåkning. Framför allt är skidskytte mera av en intervallprestation, med korta arbetsavsnitt uppspjälkta av skyttet.

Mononen har visat god form hela vintern och var ett givet val då Riitta-Liisa Roponen inte var med. Mari Laukkanen var också ett osynat kort för längre sträckor än sprint. Det är svårt att med säkerhet förutse hur dagsformen varierar. Niskanen och Aino-Kaisa Saarinen överträffade i sin tur alla förväntningar.

Stafett är en laginsats. Det här laget har sammansvetsats och står och faller tillsammans. De här bronsmedaljerna har ingen guldkant, men på förhand sett var tredje plats ett ganska väntat slutresultat.

Marcus Lindqvist Reporter

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33