Kafka på banken

Bild: HBL Arkiv

Häromdagen var jag tvungen att kolla på vilket kontor ett bankfack finns, det hade eventuellt bytt plats.

Det enklaste skulle förstås ha varit att ringa kontoret för att kolla. Men det går inte, för det finns inga nummer till kontoren. Det finns inte heller någon gammaldags växel som kunde koppla mig vidare.

Däremot finns det ett servicenummer, också på svenska, hurra! Så jag ringer dit och får efter en stund svar. Damen jag talar med kan inte säga på vilket kontor bankfacket finns, men hon kan upplysa mig om att kunden personligen måste ha avslutat bankfacket på ett kontor och öppnat ett nytt på ett annat. Det hjälper lite, och visar också hur okunnig jag är om bankfack.

Eftersom jag ändå inte vill ge mig ut till ett kontor på måfå lämnar damen ett meddelande till det ena kontoret om de ska ringa upp mig. De ringer tillbaka relativt snabbt och jag får besked. Vi har tur, för bankfacket får ännu i en dryg månad besökas utan tidsbeställning, så det är bara att åka i väg.

Det tog mig tre samtal och så själva besöket. Alla var vänliga och vi kunde uträtta det vi skulle.

Ändå kändes det ganska Kafkaaktigt.

Jag vet inte vem jag pratar med, jag får bara höra förnamnet på den vänliga damen i telefonen. När jag ringde upp svarade automaten att det går snabbare om jag identifierar mig. Så jag knappade in mitt identifieringsnummer och min kod.

Damen som svarar vet alltså precis vem jag är, vilka konton jag har och hur mycket eller litet jag har på mina konton. Jag vet däremot bara att den vänliga damen heter Anki eller Carina eller något annat. Det känns inte riktigt jämlikt.

Mitt andra ärende till banken gäller koderna. Nordea slutar med kodlistorna till pappers och rekommenderar en app för koderna i smarttelefonen stället. Det är inget problem för mig, jag har använt appen sen i somras. Det är enkelt och har fungerat bra.

Men alla har inte – kan inte ha och vill inte ha – smarttelefoner. Jag tycker det är ohemult att kräva att alla ska ha en smarttelefon.

Även om en äldre person klarar av smartskärmen känns det inte tryggt för alla att knappa in en kod i sin telefon. En kod som – visserligen tillsammans med den andra längre koden – öppnar dörrarna till betalningar från ens konto. Det visar sig att banken kommer att erbjuda de här kunderna en särskild dosa. Det vore mänskligare att låta dem behålla koderna till pappers.

Digitaliseringen öppnar många nya möjligheter – och risker. De kunder som associerar digitala och mobila tjänster med Kafka och känner sig otrygga med dem borde få slippa använda dem.

Susanna Ginman Chef för opinionsavdelningen