Jussi Halla-aho försvarar den kränkta, vita, köttätande heteromannen

Jussi Halla-aho anser att det har blivit lättare att andas för de mer liberala inom Sannfinländarna sedan katoliken och abortmotståndaren Timo Soini försvann ur partiet. – För oss är det naturligt att den evangelisk-lutherska religionen påverkat finländarnas kulturella identitet, säger han. Bild: Lehtikuva/Jussi Nukari

Fosterländskt, strålande, uppmuntrande och mitt i prick, lyder det sannfinländska fotfolkets omdömen om Jussi Halla-ahos politiska vision. Det är varken elakt eller grymt att vi försvarar bara finländarnas sak, säger han själv.

När Sannfinländarna samlas till partiråd i Lahtis, det största evenemanget näst partidagen, ger partibasen den lilla människan upprättelse. Han avser hen som har drabbats eller åtminstone upplever sig ha drabbats av världens orättvisor. Fast med en hake, då: den lilla människan är alltid finländare.

I övrigt är Halla-ahos tal inkluderande, inte att undra på då han har riksdagsvalet i april i tankarna. Budskapet är att du kan vara höger eller vänster, liberal eller konservativ, och det går lika bra att rösta på Sannfinländarna. Det krävs bara en gemensam nämnare. Den stavas fosterländskhet, och för att vara tydlig har partieliten skrivit in i begreppet i det principprogram som partirådet godkände på lördagen.

– Fosterländskhet är inte detsamma som fientlighet. Det finska folket är vår naturliga referensram, säger Halla-aho.

Principprogrammet säger att "Finland är finländarnas hem". Förut hade en sådan utsaga låtit skrattretande naiv och banal, men skrattet har för länge sedan fastnat i halsgropen.

Med kännedom om flyktingar som drunknar i Medelhavet, familjer som rivs itu av våra lagskärpningar och tvångsavvisningar som kan leda rakt in i döden låter det magstarkt att fosterländskhet i sannfinländsk tappning inte vore fientlig. Men Halla-ahos logik övertygar åtminstone de egna om att det förhåller sig just så.

Hans recept är i sin enkelhet att ta fasta på kritik, måla upp en alternativ verklighetsuppfattning till kritikernas och vända kritiken mot dem själva. Han ger två exempel på det i talet.

Först tar han upp kritiken Sannfinländarna fått för att sakna en positiv vision. Han hävdar att de andra partierna har skapat en samhällsanda där "den vanliga finländaren förutsätts känna skuld för problem i fjärran länder, för klimatförändringen, för vad de äter, för sin hudfärg, för sitt kön eller för sin sexuella läggning". Den kränkta finska, vita, köttätande heteromannen tas i försvar – världens problem är inte hans fel, liksom.

– I den här samhällsandan borde vanligt folk hela tiden tassa på tå och hålla tungan rätt i mun så att ingen blir sårad, chockad eller traumatiserad, säger Halla-aho och river ner en spontan applåd.

Den enligt Halla-aho rådande samhällsandan är ingen positiv vision. Sannfinländarna däremot "ställer sin tilltro till självständiga, fria medborgare som vet vad som är bäst för dem utan att någon annan behöver säga vad de får tänka, tycka eller säga". Och vips har positivt och negativt bytt plats.

Kritik åt alla håll

Jussi Halla-aho skäller kort och koncist ut fyra andra partier för att de säger ett men gör annat. Samlingspartiets företagarprofil och Centerns landsbygdsprofil får var sin örfil – småföretagare känner sig bedragna av de förra, och landsbygden utarmas trots att de senare haft och har makten, menar han.

SDP får stryk för att utge sig för att vara ett arbetarparti, men ändå driva en klimat- och energipolitik som "kör bort industrijobben". Och De gröna talar enligt Halla-aho om kvinnors rättigheter och hållbar utveckling, men "stöder fanatiskt massmigration av nya konsumenter, typiskt från ytterst kvinnofientliga kulturer".

Den utläggningen orsakar applådåska nummer två.

Halla-aho hävdar att det inte råder några kontroverser mellan Sannfinländarnas mål och medel. Han upprepar Laura Huhtasaaris devis från presidentvalet att Finland inte är en global socialbyrå, att staten ska bevaka finländarnas intressen.

I det andra exemplet på förmågan att slå tillbaka kritik talar Halla-aho invandring. Han konstaterar att Sannfinländarna kritiseras för att prata för mycket invandring. Oemotsagd i talarstolen hävdar han att det beror på att medierna och de andra partierna anser att man "inte alls ska prata invandring, eller på sin höjd svamla om eller lovsjunga invandringen".

Han hänvisar till flyktingvågens följder för den politiska kartan i Europa efter 2015 och säger, med kraftigt stöd av opinionsmätningarna, att nästa skräll kommer om en vecka, genom Sverigedemokraterna i det svenska riksdagsvalet.

– Förorter i brand, terror, islamsk fanatism och ohanterlig organiserad brottslighet är en hälsosam påminnelse om vart Finland är på väg om vi inte ändar riktning, förkunnar han.

Applåderna ekar genom salen för tredje gången.

"Varken elakt eller grymt"

På en pressträff efteråt betonar Jussi Halla-aho invandringens sektoröverskridande natur. Han säger att den utarmar de offentliga finanserna och äventyrar den inre säkerheten, och därför behöver diskuteras ofta. Beträffande budgeten vill Sannfinländarna strama åt och stoppa skuldsättningen snabbt, men ändå dela ut mer pengar åtminstone till polis och försvar. Biståndsanslagen kan i gengäld strypas och flyktingpolitiken stramas åt till max.

– De andra partierna ser inget problem i att Finland lägger ut hundratals miljoner på att inkvartera och underhålla asylturister i flyktingmottagningar, säger Halla-aho inför publiken och eldar på med siffror som visar på stor arbetslöshet bland de största grupperna av invandrare.

Halla-ahos slutkläm är att fler måste jobba så att samhället kan ta hand om dem som inte kan ta hand om sig själva, men detta gäller förstås bara finländare.

– Det är varken elakt eller grymt, det är rättvist och realistiskt, säger han.

De stående ovationer Halla-aho får känns genuina. Han har fotfolket med sig. Yrjö Lepola från Hämeenkoski betecknar talet som uppmuntrande. Han är småföretagare och instämmer i kritiken av Samlingspartiet.

– Halla-ahos invandringskritik är också bra. Det skulle inte behöva komma andra än de som får jobb. Vi har fullt upp med att ta hand om vårt eget folk. Man borde hjälpa de utsatta i deras egna länder, säger han till HBL.

Med vilka pengar, om ni vill skära i biståndet?

– Det finns en kontrovers där, jo, men om det kommer en ny flyktingvåg måste vi stänga gränserna.

Anja Kivelä och Saana Takala från Vederlax öser superlativer över partiordförandens tal. Strålande, mitt i prick och fosterländskt, säger de.

Vad var strålande?

– Att han tog fasta på att man inte längre får säga någonting, säger Kivelä.

Men är det sant att man inte får säga något?

– Åtminstone på Facebook blir det ett ramaskri så fort man är lite kritisk och uttrycker sig på klarspråk. Genast blir man stämplad som rasist.

De båda damerna säger att Finland nog kan hjälpa nödställda, men inte förrän vi har vår egen ekonomi i skick.

Hur bra ska vi ha det innan vi kan hjälpa andra?

– Åtminstone måste vi få fason på äldreomsorgen och utbildningen först.

Bara det faktum att alla i västvärlden inte har det bra har varit orsak nog för många européer och nordamerikaner att rösta på populister som lovat att prioritera sitt eget folk, oavsett hur djup misären är på andra håll. Hoten om murar och stängda gränser har blivit en realitet med Donald Trumps America first och med många likasinnade i Europa.

Jusi Halla-aho skriver inte riksdagsvalets agenda ensam. Men att invandringen blir en valfråga torde stå fullkomligt klart.

Peter Buchert Reporter

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning