Julevangeliet enligt Bröderna Bäckström

Treenigheten? Operasångarna Jouni och Petri Bäckström knäböjer framför modern Reetta Ristimäki.Bild: Alejandro Lorenzo

Bröderna Bäckströms nya show ger skenet av våldsam satir, men är den rolig på riktigt?

The Fabulous Bäckström Brothers. Messias av Patrick Barlow. Regi: Marc Gassot. Ljus: Ville Virtanen. Musik: Händel, Orff, Lloyd Webber, Ravel, Puccini, Gruber, Adam. I rollerna: Jouni Bäckström, Petri Bäckström, Reetta Ristimäki. Premiär i Nationaloperans Almisal 29.10.

Det är våldsam satir, inte sällan medelst en nog så burlesk och fullständigt tabubefriad humor och minst lika mycket riktat mot själva teaterinstitutionen som mot samhället eller religionen. Det är metateater med verfremdungar som hade gjort självaste Brecht grön av avund och det är, inte minst, sällsynt snärtig musikteater med sångnummer insprängda på de mest oväntade ställen och sätt.

Och framförallt är det rasande rolig och vass komedi. Eller är det? I vilken mån fungerar satiren överförd till dagsläget och vår sociokulturella kontext? Och kan man tala om musikteater i ordets egentliga bemärkelse, när musiknumren mestadels inte bara är kortkorta utan även mer än en gång känns mer eller mindre omotiverade? Är det ens roligt på riktigt?

Frågetecknen hopar sig efter att ha konfronterats med The Fabulous Bäckström Brothers version av Patrick Barlows succépjäs anno tidigt 80-tal, The Messiah, och inte minst frågar man sig om tiden, åtminstone delvis, kört den här typens estetik förbi. Skojfriskheten landar verbalt stundom på ett tröttsamt sätt på undre sidan bältet och en del skrivs på näsan på ett rätt så puerilt sätt.

Vi möter hela baletten från julevangeliet alltifrån Herren själv och ärkeängeln Gabriel till Maria och Josef, herdarna, de vise männen och kung Herodes. Framförallt möter vi de energiskt multiagerande operasångarna Jouni och Petri Bäckström, samt deras mamma Greta Bäckström (Reetta Ristimäki), som eventuellt inte är fullt så minneslös som hon vill få sönerna att tro.

Snuttifierade musiknummer

Det är emellertid vanskligt att förhålla sig till hela spektaklet när originalversionen, med Barlow själv som dryg direktör för The National Theatre of Brent, är osedd och själva fundamentet för upplägget, den ytterligare metakontext som den samtidigt verkliga och fiktiva NTOB utgör, här på sätt och vis lyser med sin frånvaro.

Framförallt kunde man ha efterlyst en större tempo- och idémässig stringens i Marc Gassots regi. Transportsträckorna från en rolighet till nästa kändes ställvis onödigt långa och även om Bröderna B satte sig själva i blöt med besked och Ristimäki gjorde sin krävande roll lika dråpligt som briljant kändes det som om en avgörande intensitetsmässig och intellektuell komponent saknades.

De ofta rejält snuttifierade musikvalen spände, med självklar utgångspunkt i Händels Messias, över bland annat Orffs Carmina Burana och Lloyd Webbers Phantom of the Opera till det lika självklara slutnumret, Adams O helga natt. Desto mer välkommet var det att få höra Petri Bäckström ta ton i E lucevan le stelle ur Tosca samt Reetta Ristimäki ta ut svängarna med besked i Lius dödsaria ur Turandot samt Musettas aria ur La Bohème.

The Fabulous Bäckström Brothers är ett nog så uppfriskande alternativt musikteaterinitiativ och tidigare hejdlösa produktioner bland annat Big Bang Siegfried har rönt berättigad internationell uppmärksamhet, men visst lönar det sig att i fortsättningen ställa siktet ännu högre och, inte minst, finslipa materialet ännu noggrannare.

Musikkomedi är, som bekant, den mest krävande sceniska genre som existerar, men även den mest kreativt givande när samtliga pusselbitar faller på sina optimala platser. Dit är det ännu en bit för FBB, men alla förutsättningar för storslam ligger inom räckhåll.

Mats Liljeroos Musikkritiker

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33