Julen uppstod när Sverige och Norden kristnades och hade mycket litet att göra med förkristet kultbruk

Förmodligen är nordbornas midvinterblot en konstruktion, ett hedniskt svar på det kristna firandet av Jesu födelse på samma sätt som asamytologin med dess treenighet Oden-Tor-Frej förmodligen var en konstruktion för att konkurrera med kristendomen.

Ofta sägs att julen är en gammal hednisk midvinterhögtid som de kristna tog över (Trygve Söderling, HBL 22.12). Det påstås att julfirandet anknyter till en fest, Sol Invictus, som firades i Rom vid vintersolståndet den 25 december samt till Saturnaliefesten som firades 17–23 december. Dessa hedniska fester skall ha varit så populära att den kristna kyrkan övertog dem och lät dem få ett kristet innehåll.

Men Kristi födelses fest har inget att göra med vare sig soldyrkan, midvinterblot eller någon annan hednisk högtid. Den allmänt spridda teorin om julens hedniska ursprung har också efter hand satts i fråga.

Det finns inget hos kyrkofäderna, som till exempel Irenaeus eller Tertullianus, eller i något annat äldre material som stöder en sådan tanke. Clemens av Alexandria talar med viss ironi om dem som inte bara vill veta året för Jesu födelse, utan till och med dagen. Själv stannade han för den 20.5, men påpekade också att det fanns förespråkare för 23.3, 9.4, 18.4, 17.11. En skrift från 243 uppger den 28.3 som Frälsarens födelsedag, medan en annan tradition lyfter fram den 25.3, vårdagjämningen enligt den julianska kalendern.

Redan under andra hälften av 200-talet förekom däremot att man firade Kristi födelse. På den tiden var det viktigare för de kristna att distansera sig från omgivningens hedniska sedvänjor än att anpassa sig efter dem.

Man firade Jesu födelse den 25 december, men detta datum hade då beräknats utifrån att man, enligt Tertullianus, ansett att Jesu korsfästelse ägde rum den 25 mars. I antikens judendom var det en vanlig uppfattning att Israels stora profeter hade dött på samma datum som de blivit födda eller avlade. Då borde Herren, enligt tidens sätt att tänka, även ha undfått livet den 25 mars. Därför firades Marie Bebådelse den 25 mars och därmed inföll Jesu födelse när Marias graviditet var fullgången nio månader senare, den 25 december.

Detta datum har alltså inte att göra med någon solkult. Officiell solkult infördes först 274 av kejsar Aurelianus då särskilda tävlingar till solens ära hölls 19–22 oktober. Solkulten hade annars sina högtidsdagar den 8 augusti, 28 augusti och 11 december. 

I den så kallade Kronografen, ett kalendariskt verk från 354, alltså från en tid då kristendomen redan blivit dominerande, nämns att festen Natalis Invicti (den obesegrades födelse) firas den 25 december. Inget tyder på att denna skulle vara en fest för solen, snarare tyder den på kristet julfirande.

Först Julianus avfällingen, kejsaren som ville ersätta kristendomen med solkult, försökte förlägga firandet av solen till slutet av december. Det gör han i hymnen till kung Helios som han skrev 363.

Att julen skulle höra samman med ett romerskt firande av vintersolståndet är omvittnat först på 1100-talet i en anteckning hos den syriske bibelkommentatorn Dionysios bar-Salibi. Denne gör gällande att man i gamla tider flyttade Kristi födelses fest från den 6 januari till den 25 december med avsikten att den kristna högtiden skulle sammanfalla med firandet av Sol Invictus.

Teorin om julen som en kristnad hednisk högtid lanserades i upplysningstidens anda i början av 1700-talet av den franske jesuiten Jean Hardouin och av Paul Ernst Jablonski, professor i orientaliska språk i Frankfurt an der Oder. Tanken på julen som en från början hednisk högtid fördes vidare av forskare på 1800-talet då den jämförande religionsforskningen dominerade.

Det nordiska julblotet är tidigast omnämnt i Ynglingasagan vars värde som historisk källa är tveksamt. Förmodligen är nordbornas midvinterblot en konstruktion, ett hedniskt svar på det kristna firandet av Jesu födelse på samma sätt som asamytologin med dess treenighet Oden-Tor-Frej förmodligen var en konstruktion för att konkurrera med kristendomen liksom det eventuella hednatemplet i Uppsala.

Nordiska museet i Stockholm skriver på sin hemsida att i det svenska bondesamhället finns inga belägg för att vintersolståndet firades eller uppmärksammades, även om människor hade en uppfattning om att dagarna före jul innebar att dag och natt var lika långa. Enligt vissa uppgifter ska det under förkristen tid (vikingatid) vid denna tidpunkt ha funnits en offerfest, vilken ibland sägs vara en förelöpare till julen i Norden. Det är dock ytterst oklart om denna ritual över huvud taget har funnits, vilket gör att man ur vetenskaplig synpunkt bör vara ytterst försiktig med tolkningar. Det troliga får sägas vara att julen uppstod när Sverige och Norden kristnades och att den hade mycket litet att göra med förkristet kultbruk.

Anders Brogren, prost, Falkenberg, Sverige

Texten uppdaterad 29.12.2020, kl. 8.33: Efternamnet på skribenten rättades till Brogren.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Renoverad funkisbostad inspirerar som härligt stadshem

Mer läsning