Juhani Kirpilä gav konsten ett hem

Följ med till en av stadens mest välbevarade hemligheter, Konsthemmet Kirpilä. Vi guidas runt av dess förra boende, Karl Rosenqvist, som berättar för oss om sitt före detta hem.

SKULPTURER. I Åke Mattas-rummet finns skulpturer av Nina Terno (Hamlet 1972) och Ilmari Kianto (1974) samt den unge Sibelius (1964) av Kain Tapper. Bild: Cata Portin

– Vi behövde mera utrymme för konsten. Därför flyttade vi från Ulrikasborg till Tölö, berättar den pensionerade antikhandlaren Karl Rosenqvist.

Han var partner till den konstsamlande läkaren Juhani Kirpilä (1931-1988). Då de år 1979 flyttade in i funkislägenheten på Norra Hesperiagatan hade Kirpilä en konstsamling på cirka 260 konstverk, men eftersom den nya lägenheten bestod av två hopslagna lägenheter på tillsammans 340 m2 växte samlingen snabbt under tiden i Tölö. Då Kirpilä dog hade han redan över 500 verk och i sitt testamente donerade han sin egendom och konstsamling till Finska Kulturfonden. Hemmet skulle bli ett konstcentrum som följer med sin tid och fokuserar mera på konsten än på personen.

1992 öppnade Konsthemmet sina dörrar för allmänheten och i år firar man alltså 25 år som museum. Karl Rosenqvist är ständig medlem i förvaltningsnämnden som svarar för museets verksamhet. Utöver konsthemmets verksamhet delar Kirpiläs fond dessutom årligen ut stipendier för en halv miljon euro. Museets första chef, konsthistorikern Anneli Lindström, såg till att hemmet behöll sin karaktär av just ett hem. Något som med åren fallit i glömska men nu betonas igen.

FINSALONGEN. Mellan Karl Rosenqvist och museichef Johanna Ruohonen ser vi Juhani Kirpilä själv i form av en bronsskulptur av Panu Patomäki från 1988. På väggen hänger målningar av Pekka Halonen som Kirpilä ärvde av sina föräldrar. Bild: Cata Portin

– Det här är en intressant balans mellan själva människan och hans konstsamling, säger museichef Johanna Ruohonen, och tillägger att det mera är frågan om ett konsthem än ett hemmuseum. Eftersom museet befinner sig i ett bostadshus är det öppet för allmänheten två gånger i veckan, men man tar även emot grupper under andra tider. Museichefen har just anställt en svenskspråkig guide.

Att följa med sin tid betyder också att synas på de sociala medierna. Ruohonen säger att utställningar där man kan ta en selfie och sprida bilden via sociala medier blivit stora succéer. På Kirpilä ordnar man söndagsevenemang för barn, queer-guidningar, guidningar för nya finländare, konserter, föreläsningar och bland annat ett filosofikafé. I sommar öppnar även en samtidskonstutställning kallad Kohtauksia pöydillä, som alluderar till fester och mottagningar. Museichef Ruohonen säger att bland den bästa feedback hon fått var en familj som på söndagen kom för att bekanta sig med museet för att deras barn, som med daghemmet besökt stället, prompt ville komma tillbaka med sina föräldrar.

FAVORITER. Yrjö Saarinens färggranna dam poserar bland porträtt av olika konstnärer. Porträtt hörde till Juhani Kirpiläs favoritmotiv. Bild: Cata Portin

Det här är välkommet, för faktum är att man på få ställen kan få en liknande överblick av finländsk konst från medlet av 1800-talet ända till 1980-talet. Över hälften av samlingen, närmare 300 verk, är utställda i åtta rum med en fransk hängning från golv till tak. Så ser det ut hos de flesta samlare jag upplevt. Tycker man om konst tenderar det att bli en relativt tät hängning.

Rummen mot gatan är alla i enfilade, det vill säga dörrarna ligger så att man kan se från ena delen av huset till den andra. De två tavlorna som ses genom rummen var de första som hängdes i den nya lägenheten. I finsalongen Ilja Repins kopia av en målning av Velázquez, en dvärg, och i vardagsrummet Einar Ilmonis sittande naken pojke från 1907.

– Det var nog Juhanis favorittavla, säger Rosenqvist.

Juhani Kirpiläs intresse för konst väcktes redan i hans barndom. Hans läkarfar samlade på tavlor från guldåldern och finsalongens verk av Pekka Halonen, Akseli Gallen-Kallela och Ellen Thesleff hör till dem. Kirpilä hade en klar bild av vilka äldre konstnärers verk han själv ville skaffa, men tonvikten lades på 1900-talskonst, också samtida. Han köpte från de legendariska sommarutställningarna Pinx och Purnu samt från bekanta gallerier.

ARBETSRUM. Biblioteket och skrivmaskinen som Kirpilä skrev sina kolumner på. Kain Tappers Smedens huvud är från år 1955. Bild: Cata Portin

– När ryktet gick att Kirpilä köpte konst kom många direkt hit hem för att erbjuda sina konstverk. Men Jussi hade en stark egen smak, han bestämde själv vad han ville köpa. Han ville ha finsk konst och genuina verk. Mot slutet fick han lite bråttom att fylla hela våningen. Men han behövde inga råd av mig, ja kanske nog vid upphängningen, säger Karl Rosenqvist och fortsätter med att berätta att Jussi inte var någon möbelmänniska. Lite förstod han sig på mattor, men alla hans möbler var stilmöbler från 1900-talet.

De antika möbler som fanns i hemmet har Rosenqvist skaffat. Museet har än i dag fina ryska mahognymöbler, en imponerande samling porslin och många fina äkta mattor.

De två första rummen man ser som besökare är de som är bäst bevarade och mest liknar tiden då paret bodde i lägenheten. Här tog man emot gästerna, skålade i champagne under kristallkronan, beundrade Åke Mattas-rummet med barockkistan och satte sig i sofforna vid den öppna brasan under Halonentavlorna. Sedan följer Kirpiläs arbetsrum, ett rum reserverat för porträtt (Kirpiläs favoritmotiv), ett rum för finsk modernism med Yrjö Saarinen och ett med nyare konst, till sist har vi det egentliga vardagsrummet och matsalen.

Paret levde ett ganska stillsamt liv. Kirpilä gjorde aldrig väsen av sig själv, men om någon frågade honom svarade han rakt och tydligt. Det fanns alltid plats för vänner, men festerna tenderade att äga rum kring julen. En gång om året ordnade man en riktigt stor fest för alla bekanta. Det var i månadsskiftet maj-juni då kastanjerna i Hesperiaparken blommade. Då ordnade man en kvällsfest för ett hundratal vänner. Den var legendarisk.

– Juhani var alltid småleende, glad och snäll. Jag har aldrig hört om någon som inte skulle ha tyckt om honom, avslutar Karl Rosenqvist vår turné.

Juhani Kirpilä hade en läkartjänst på sjukhus och en privatmottagning. Dessutom satt han i styrelsen för otaliga firmor, men han fann också tid för att skriva kåserier i en tidning. Hans intressen omfattade förutom konsten även resor, teater och litteratur.

Museet är hemtrevligt med fotografier på taffelpianot och grönväxter i fönstren. Man kan nästan känna att de som bor här bara gått ut på en promenad och snart kommer att återvända. Det här är ett levande museum med en enastående samling finländsk 1900-talskonst. Upplev det!

Fakta

Konsthemmet Kirpilä

Norra Hesperiagatan 7, 6. vån.

Gratis inträde

Onsdagar 14-18

Söndagar 12-16

Grupper enligt överenskommelse.

www.taidekotikirpila.fi

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00