Jubilaren i svag form på 66-årsdagen

”Hjälp oss!”. Syriska flyktingar protesterade förtvivlat då EU i april slöt ett flyktingavtal med Turkiet.  Bild: Louisa Gouliamaki

EU lägger ut ansvaret för flyktingkrisen på Turkiet, och Storbritannien står med en fot utanför unionen. Europa har definitivt upplevt tjusigare tider, men finländare i Bryssel vill tro på en bättre framtid, skriver Peter Buchert i sin analys.

I dag firar vi Europadagen eller "EU:s födelsedag" till minne av Robert Schumans deklaration från den 9 maj 1950. Hans tanke var att skapa ett enat Europa för att bevara freden efter andra världskriget, och bygga upp välstånd.

Som fredsprojekt har EU lyckats, enligt de flesta bedömare, inklusive Nobelkommittén som gav fredspriset till EU 2012. Välståndet ska inte heller ringaktas i global jämförelse, låt vara att det gått utför ett bra tag.

Särskilt enat är Europa däremot inte. Om detta skvallrar murar och gränskontroller – dessa desperata nationella svar på det försummade gemensamma ansvaret för de utsatta medmänniskor som omtalas som "flyktingkrisen".

När Dublinfördraget inte fungerade och Schengensystemet råkade i gungning stod det klart att EU inte kunde enas om hur flyktingströmmen skulle hanteras. Avtalet med Turkiet är en nödlösning full av betänkligheter, eller som EU-parlamentarikern Liisa Jaakonsaari (SDP) sade på en pressträff förra veckan, "ett av de dåliga alternativ man väljer då det inte finns några goda".

Hennes kollega Sirpa Pietikäinen (Saml) påpekar att Turkiet kanske på pappret uppfyller de människorättskrav EU ställer. Turkiet har gjort framsteg, men nästan bara i frågor som går enkelt att rätta till. I praktiken tillämpas antiterroristlagarna fortfarande mot oppositionen. De stora problemen kvarstår.

Pietikäinen betonar att hela idén med EU bygger på värderingar och inte bara på frihandel, och ju mer vi ger efter desto svårare blir det att hålla fast vid idealen. Det är principiellt olyckligt att EU bara kan kräva att Turkiet ska fullfölja reformerna i stället för att vänta tills de är genomförda. Men så är det för att Turkiet har trumf på hand. Och det är "verkligen inte ett av EU:s finaste ögonblick", som Pietikäinen säger.

Att Turkiet har en hake på Europa beror på EU-ländernas oförmåga att lösa flyktingfrågan tillsammans. Liisa Jaakonsaari betvivlar att flyktingavtalet utfaller lyckat, "men något måste man göra", för annars ökar människosmugglingen, haverierna på Medelhavet och murbyggandet i Europa samtidigt som den populistiska nationalismen växer sig starkare, och "hela den europeiska idén bryter samman".

Jaakonsaari lyfter ändå fram en positiv aspekt. Hon betonar att avtalet i bästa fall kan föra Turkiet närmare EU och våra värderingar, och längre bort från den islamistiska fundamentalismen. Turkiet kan bli en del av det europeiska fredsprojektet, hoppas hon.

Pietikäinen vill inte heller överge tron på Robert Schumans Europa. Hon kritiserar unionens beslutsförmåga i goda tider. Först när det krisar till sig tvingas besluten fram. Finanskrisen ledde förutom elände till att bankerna i dag står på en stabilare grund.

Dessutom skulle Brexit leda till att diverse andra EU-länder började kräva bättre villkor med hot om utträde. Även om det inte nödvändigtvis skulle vara början på slutet för Europa, så skulle det betyda att den politiska kulturen vittrar sönder.

Flyktingkrisen måste enligt Pietikäinen leda till att "förnuftet segrar" och EU-länderna likformar sin gränspolitik och på sikt sin utrikes- och säkerhetspolitik. I väntan på det måste EU-länderna dela på ansvaret för flyktingarna. Nej ska inte vara ett alternativ.

I luften hänger ett förslag på att länder som vägrar ta emot sin kvot kunde bötfällas med 250 000 euro per flykting. Det skulle exempelvis ge Polen en nota på 1,5 miljarder euro. Kritiker säger att en böteslapp är värdelös, Polen skulle inte betala. Pietikäinen invänder att man kunde hänga upp böteslappen på jordbruksstöd och strukturpengar. Uteblir de blir bötessumman plötsligt överkomlig.

Visioner om ett enigare EU kan behövas på födelsedagen, men bortom festtalen överväger Storbritannien att lämna hela skutan. Britterna folkomröstar om "Brexit" dagen före midsommarafton. Opinionssiffrorna utlovar en nagelbitare.

Ett brittiskt utträde vore en stor förlust för Europa, bedömer Liisa Jaakonsaari, med minskat globalt inflytande. Det vore skadligt särskilt för människorättsfrågorna som få andra bär upp. För Storbritannien skulle Brexit innebära ett kaos, sannolikt med en ny skotsk kamp för självständighet.

Inte heller skulle britterna automatiskt få till de ersättande handelsavtal man suktar efter när man självmant avstått EU-medlemskapets fördelar. Sirpa Pietikäinen säger att Storbritannien skulle bli ett not so Great Britain anymore och att utträdet skulle orsaka ekonomiska förluster, mest för britterna själva men också för EU.

Dessutom skulle Brexit leda till att diverse andra EU-länder började kräva bättre villkor med hot om utträde. Även om det inte nödvändigtvis skulle vara början på slutet för Europa, så skulle det betyda att den politiska kulturen vittrar sönder.

Pietikäinen tror ändå inte att ett nej i folkomröstningen automatiskt skulle leda till utträde. Regeringar kommer och går, och bara förhandlingarna om utträdet kunde få nästa regering att tappa modet. Pietikäinen är inte övertygad om att premiärminister David Cameron gjort klokt i att spela "brittisk rulett" då han gjort inrikespolitik på EU-medlemskapet.