Joyce DiDonato som militant optimist

Attentaten i Paris fick amerikanska mezzostjärnan Joyce DiDonato att fråga sig hur man hantera kaoset i musiken. Resultatet blev showen I krig och fred, som sågs i Helsingfors i lördags.

VOKALMUSIK

In War and Peace

Joyce DiDonato, mezzosopran, dansören Manuel Palazzo. Regi Ralf Pleger. Epokorkestern Il pomo d'oro, dir. Maxim Emelyanychev. Händel, Leo, Purcell, Gesualdo, Pärt, Jomelli och Richard Strauss. Konsertarr. Hebo. Musikhuset 26.11.

Joyce Didonato och dansaren Palazzo sitter färdigt på scenen medan publiken vandrar in. Alla bänkar sig, ljusen dämpas och konserten börjar. Det visuella elementet är starkt redan från början och det ser ut att bli någonting mer än en konsert.

Ljussättningen är minutiöst planerad och kompletterad med videoprojektioner på sidorna och i fonden. Joyce DiDonato vandrar fram genom orkestern och kör i gång med full intensitet med två arior av Händel och Leonardo Leo. Hon bjuder på en suverän kombination av musikalisk intelligens, självklar virtuositet och starkt engagerande välljud. Vilken härlig sångerska hon är!

DiDonato är också oerhört fysisk och har en ofelbar känsla för plastikens dramaturgi då hon rör sig och gestikulerar i harmoni med musiken och det budskap hon vill förmedla. Hon samarbetar stundtals med en dansör som har överkroppen bar och synkar utmärkt med orkestern och mångbegåvade dirigenten Maxim Emelyanychev vid cembalon.

Första avdelningen bar rubriken Krig men den innehöll också två mycket fridfulla arior. Den nog så kända Didos klagan (Purcell) blev ännu mer gripande än på hennes skiva med ämnet Krig och fred (se HBL 16.11), kanske tack vare hennes starka koncentration. Första delen avslutades med Lascia ch'io pianga (Händel) som hon sjöng hon sittande på golvet. Och äntligen brakade applådåskorna lös. Annars fick man nästan kämpa för att få in en applåd mellan numren som sjöngs utan uppehåll.

Dominerande show

Efter pausen lydde rubriken Fred och också här ingick några nummer som inte finns på skivan. Den underbara orkestern spelade Arvo Pärts Da pacem, Domine och ett annat nummer som Manuel Palazzo dansade till. Sedan plockade en av violinisterna i orkestern fram en blockflöjt och duellerade på finurligaste vis med DiDonato i Händels Augeletti. Och så klämde hon i med en vansinnigt virtuos aria av napolitanen Niccolò Jomelli. Nu jublade publiken och det blev stående ovation.

Helheten var skickligt planerad av regissören Ralf Pfleger fast ibland kunde man ju tycka att showelementet blev för dominerande, men det innebar absolut inget avkall på den musikaliska kvaliteten. Och vissa nummer gav rent av mera än på skiva. Däremot tror jag att några visuella idéer misslyckades på Musikhuset som saknar bakre vägg att projicera på. Denne Pfleger har förresten även regisserat Joyce DiDonato i en film om Florence Foster Jenkins, som alltså tävlar med den version som Meryl Streep nyligen kommit ut med.

Till sist tog Joyce DiDonato till orda och berättade engagerat om sin turné, sin militanta optimism och om hur attentaten i Paris gav henne idén att ställa frågan hur man via musiken kan hantera kaoset i världen. Ett personligt brev till var och en i publiken fanns med i programmet, där hon uppmanar alla som har lust att komma med sina tankar via internet.

Också i den utommusikaliska showen har Joyce DiDonato en oemotståndlig charm som får de flesta att ta emot hennes budskap. Efter sin talade vädjan valde hon att sjunga en sång som föll ur den musikaliska ramen. En vacker tanke hade den i just detta sammanhang men även en lite dämpade sluteffekt på publikens just då enorma entusiasm. Här hade kanske den tyske regissören sitt finger med i spelet: Richard Strauss sång Morgen med texten "I morgon skiner solen igen".

Jan Granberg

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33