Joyce DiDonato slits mellan krig och fred

Krig och fred är temat på Finlandsaktuella Joyce DiDonatos nya skiva. Musikaliskt är skivan ett konventionellt hopkok, men kvaliteten på sången är det inget fel på.

VOKALMUSIK

Joyce DiDonato

In War and Peace

Barockarior av Händel, Purcell, Jomelli, Leo och Monteverdi. Orkestern Il Pomo d'oro, dir Maxim Emelyanichev. (Erato)

Den amerikanska mezzostjärnan Joyce DiDonato var på väg till Finland redan i februari men av olika orsaker flyttades debuten till den 26 november. Och därmed utbyttes konsertens rubrik till In War and Peace efter hennes pinfärska tematiserade platta.

Egentligen skulle det bli en skiva med barockrariteter, men så slogs DiDonato av den skrämmande globala terrorismen och valde att ställa frågan: "Hur finner du fred". Hon låter en rad människor med olika bakgrund besvara frågan i texthäftet. Själv svarar hon genom en lite diffus indelning i krigiska och fredliga arior. En repertoar baserad på någon musikalisk stil hade kanske trots allt varit naturligare än detta, visserligen angelägna tema. På det musikaliska planet ledde det till färre rariteter och mera relativt känd barock musik.

Händel och Purcell är de dominerande tonsättarna och musiken alternerar friskt mellan underbaraste fridfulla nummer och vilda krigiska barockarior. Till de mest originella hör Agrippinas självrannsakning och fågelimitationerna ur Rinaldo, båda av Händel. Med sina tolkningar vill hon framstå som en engagerad världsförbättrare i dagens kaos.

Den som har tagit en titt på DiDonatos mästarkurser på internet har sett hur hon försöker få eleverna att kommunicera och föra sitt budskap vidare. Just det är hon själv speciellt bra på. Ta nu Händels välkända Lascia ch'io pianga. Hon sjunger den nästan för långsamt men budskapet går fram och griper tag i en. Och orkestern skanderar härligt i symbios med stämman. Ibland finner hon fred i skenbar enkelhet som i Didos klagan eller mindre känd musik ur The Indian Queen.

De krigiska ariorna är förstås de mest spektakulära, bland annat de högintressanta, vilt virtuosa rariteterna av Nicolò Jomelli och Leonardo Leos. I vissa arior tecknar hon intressanta kvinnor med makt som emellertid också är väldigt sårbara. Ur figursångens uttrycksfulla briljans springer ett fantastiskt jubel fram. I den mån det är fråga om sprudlande krigisk glädje är det givetvis något som hon egentligen varnar för, även med "krigsmålande" make-up på omslaget.

Orkestern Il Pomo d'Oro spelar snärtigt, tar sig små friheter inom ramen för god smak och denna improvisationens ledighet tilltalar säkert också solisten. Hon bjuder på en otrolig variation och ledighet i rytmbehandling och klangfärg. Fraseringen och språkbehandlingen är också mycket övertygande, inte minst på engelska i Händelariorna.

DiDonato rör sig suveränt mellan mezzosopran och sopran vilket var brukligt på 1800-talet. Någon enstaka gång tar hon i så hårt att tonen är nära att sprida sig. Tiden går snabbt då man lyssnar igenom repertoaren och även om hon predikar lite så gör hon det proffsigt och med totalt avväpnande uppriktighet.

Jan Granberg

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33