"Journalister förnekar ofta sin makt och sitt ansvar"

Godkänner självcensur. Publicisten Yrsa Stenius tycker att det är helt på sin plats att journalister ibland idkar självcensur, till exempel på det sätt som finländska medier skrev om Sovjet de första åren efter kriget. Bild: Cata Portin

Svenska journalister är uppblåsta och självförhärligande, finlandiseringen var en bra sak och Sverige har helt i onödan dåligt samvete för sin politik under andra världskriget. Journalisten Yrsa Stenius är inte rädd för att sticka ut hakan.

Egentligen var det meningen att Yrsa Stenius bok Orden i min makt skulle utkomma på förlaget Brombergs i Sverige. Förläggare och lektör hade läst olika versioner av manuset, gett respons, börjat skissa på omslag och den sista februari skickade Stenius in sitt färdiga manus. Tre dagar senare kom ett lika överraskande som förbryllande refuseringsbrev. Beskedet var att hon skrivit "fel bok".

Tur i oturen var att Förlaget M inte fick kalla fötter och planenligt ger ut den finländska upplagan i augusti, medan Fri Tanke förlag ser till att den kommer ut i Sverige.

För allmänheten är Yrsa Stenius känd som publicisten som började sin resa på Studentbladet, åkte via Arbetarbladet och över Ålands hav till Aftonbladet där hon först blev kulturchef och på 80-talet avancerade till chefredaktör. Efter många år som fri skribent utsågs hon till Allmänhetens pressombudsman 2007, kanske inte speciellt överraskande med tanke på Stenius långa intresse för pressetiska frågeställningar.

För några år valde Stenius att gå i pension. Den sista tiden som PO hade präglats av en dramatisk konflikt med tidningen Expressen. De händelserna utlöste arbetet med Orden i min makt, som ändå kom att handla om publicistiska problemställningar av många olika slag. Boken är en sorts yrkesmemoar som kritiserar allt från svenska mediers benägenhet att förlora sinnet för proportioner i drev mot enskilda personer till viljan att hitta syndabockar vid katastrofer som Estonias förlisning och flodvågen i Indiska Oceanen 2004.

Frågan om journalistikens makt och ansvar kommer igen hela tiden. Ett ansvar som brister då och då, enligt Stenius.

– Journalister har en oherrans makt som de ofta förnekar eller förhåller sig nonchalant till.

Varför är det så?

– Det är någon form av självförhärligande eller naivitet. De artikulerar ett ideal om den fullständigt oberoende journalisten, människan utan skugga. Framför allt i Sverige hissas journalistrollen upp till himlen.

Det som Stenius ser som speciellt problematiskt med den svenska journalistiken är det hårdnackade försvaret av principen om konsekvensneutralitet. Den innebär i korthet att journalister inte får ta hänsyn till ett avslöjandes följder; att en nyhet kan påverka oskyldiga negativt får inte göra att man låter bli att publicera. Ett nutida exempel kunde handla de läckor som avslöjat olaglig avlyssningsverksamhet. Att det avslöjas sägs innebära säkerhetsproblem och försvåra jakten på kriminella, men journalisten publicerar nyheten om dem i alla fall eftersom en myndighet som bryter mot lagen är en relevant nyhet i en rättsstat.

Stenius menar däremot att dogmen om konsekvensneutralitet ibland tolkas alltför fundamentalistiskt och att journalister visst måste tänka på vilka konsekvenser deras artiklar har.

Självcensuren var okej

I boken exemplifierar hon med finlandiseringen och menar att det inte alls var orimligt att finländska publicister internaliserade den politiska ledningens önskemål om att inte reta Sovjetunionen efter kriget.

– Självcensuren försvarar sin plats väldigt länge. Men sen kommer de negativa sidorna fram på 70-talet och det blev riktigt illa. Framför allt vänder jag ju mig till en svensk publik, men också till unga finländare som tänker att det är helt otänkbart att anpassa sig till hur politikerna tänker, att det går deras journalistära förnär. Jag menar att man nog måste göra så ibland, i krissituationer.

Men konsekvenserna av en publicering kan man egentligen aldrig veta så mycket om. Och det är väl också det som är konsekvenstänkandets problematik?

– Absolut. Oftast vet man inte. I den andra ändan av skalan finns de som hela tiden tänker på de hemska konsekvenserna.

Stenius gör en jämförelse med den svenska publicisten Torgny Segerstedt vid Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – i dag hyllad för att han i princip var den enda som satte sig på tvären då den dåvarande statsministern Per Albin Hansson vädjade om att inte leka med elden efter att Norge och Danmark ockuperats av Tyskland 1940.

– Det intressanta är att Torgny Segerstedt inte var demokrat, utan kritiserade Hitler för att han var vulgär. I efterhand kan man ju säga att ingenting hände, Sverige behövde inte betala något pris för Segerstedts s.k. civilkurage. Men faktum är att detta kunde han inte veta. Faktum är också att Per Albin Hansson och samlingsregeringen lyckades hålla Sverige utanför kriget.

Tycker du att svenskarna är för hårda mot sig själv när det gäller landets hållning under andra världskriget?

– Jo, det tycker jag. De är ohistoriskt moraliserande. Sverige förde en utomordentligt skicklig politik under andra världskriget.

– Jag har förståelse för att ett lands regering ser som första prioritet att hålla sitt land utanför kriget. Och som Mauno Koivisto skriver i sina memoarer: Hade Sverige blivit indraget i kriget på de allierades sida, men med Tyskland i Norge och Danmark, och vapenbrödraskapet med Finland... Norden hade blivit ett slagfält utan like.

Sverigedemokraterna

Men är konsekvensneutraliteten verkligen ett lika starkt ideal i dagens Sverige som tidigare? Jag frågar om alla de pressetiska och journalistiska diskussioner som förts de senaste åren med anledning av bevakningen av Sverigedemokraterna; att det både i journalistkretsar och bland allmänheten finns ett tryck på att vara extra försiktig med frågeställningar eller vinklar som kan gynna Sverigedemokraterna.

– Mediernas sätt att behandla Sverigedemokraterna kan ses som ett brott mot konsekvensneutraliteten eftersom journalisterna länge bortsåg från nyhetsvärdet i Sverigedemokraternas framfart och vägrade befatta sig med dem av politiska och moraliska skäl. Allt eftersom åren gått och Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen har ju medierna blivit tvungnas att uppmärksamma dem men alltjämt är man rädd för att smutsa händerna genom att behandla dem som ett normalt parti.

Enligt Stenius har detta lett till att konsekvensneutraliteten å ena sidan är en nästan absolut lärosats som finns i de flesta tidningars policydokument, men å andra sidan upphör att gälla om den hotar tidningens egna grundläggande värderingar – "allt det som står för godheten".

– Då är de inte längre neutrala. Då handlar det inte om att ta hänsyn till konsekvenser, utan om den självklara plikten att bojkotta dem som hotar "godheten". Jag tror att Sverigedemokraterna skulle vara betydlig mindre i dag ifall man bevakat dem bättre.

Det är själva motsättningen som Stenius vill uppmärksamma. För egen del anser hon att journalister bör orientera sig efter värderingar när de väljer vad de publicerar och hur de publicerar.

Hon påpekar att hon förstås inte vill dra alla journalister över samma kam. Och då hon jämför svensk och finsk offentlighet med hänsyn till debattkultur ser hon i Sverige ett mycket mer dialogförande land som i sina bästa stunder lyckas förankra beslutsfattandet i en öppen dialog både i politiska fora och i den allmänna opinionen.

Men den förra pressombudsmannen säger också rakt ut att "man ska akta sig noga för att kritisera journalister i Sverige för de är sakrosankta".

Tid och eftertanke

Stenius blev pressombudsman 2007, vid den tidpunkt i historien då Internet sedan flera år var en viktig publiceringsplattform för tidningar, men precis i början av de sociala mediernas revolutionerande framväxt, som gett i stort sett alla människor tillgång till offentligheten – på gott och ont, för många hanterar den ovarsamt. För även om Stenius är kritisk till mycket i journalistiken anser hon ändå att den pressetiska nivån hålls någorlunda intakt också online och att det i många mediehus finns larmklockor långt ner i den publicistiska hierarkin som förhindrar olyckliga publiceringar.

I jämförelse med den vilda västern som kan råda på vissa så kallade alternativa medier och rena hatsajter men också i sociala medier håller webbtidningarna med ansvariga utgivare i regel god standard.

– Men som tidningarna produceras på nätet saknas alltid tid och därmed ofta också eftertanke. Det största hotet mot pressens självreglerande etiska system är att den nya tekniken tar bort det rådrum som behövs för att man ska kunna fullfölja systemet. Det är lite bekymmersamt, även om det än så länge funkar hyggligt.

Ångrar drevet

Yrsa Stenius har varit inblandad i många debatter och konflikter genom åren – det är väl närmast oundvikligt med en karriär som hennes. Och även om hennes bok är mediekritisk, så innehåller den också en hel del självkritik. Mest ångrar hon drevet som fällde den svenske justitieministern Ove Rainer 1983 då Stenius själv var chefredaktör på Aftonbladet. Det var "orättvist och omänskligt".

Lite förvånande beskriver hon sig också som alltför konfliktskygg som ung mediechef, inte som skribent men i redaktionernas interna etiska diskussioner.

Medievärlden var å andra sidan enligt samstämmiga vittnesuppgifter en oerhört grabbig miljö både i Finland och Sverige ännu i början av 1980-talet. I samband med en av konflikterna under tiden på Aftonbladet skriver hon också om sina upplevelser av att drabbas av sexistisk kritik (subtilt framförd men mycket synlig) med anledning av hennes "androgyna personlighet".

– Det finns något i kombinationen av att inte bejaka det feminina i en själv särskilt tydligt och ha en androgyn utstrålning... Vore jag lesbisk skulle det kanske accepteras men när man ändå på något sätt gör anspråk på en helt feminin identitet i kraft av sin sexualitet så är det som om folk runt omkring en har svårt att identifiera en utifrån ens könsutstrålning, och förser en med felaktiga attribut. Sverige är väldigt öppet och tolerant mot många olika identiteter och roller, men vissa blandningar går inte för sig. Det var något i min kvinnlighets avsaknad av konventionell kvinnlighet som uppfattades som arrogant.

Född: 1945

Karriär: Publicist, journalist och författare. Tidigare svensk pressombudsman samt chefredaktör för Aftonbladet, Arbetarbladet och Studentbladet.

Aktuell med: Boken Orden i min makt kommer ut i augusti. Stenius diskuterade den samt frågor om författares rättsskydd och förläggares nyckfullhet med Tapani Ritamäki på Publicistseminariet i Hangö på fredagen.

Nästa projekt: Förmodligen en bok om Sture Bergwall alias Thomas Quick, dömd för åtta mord, men i dag på fri fot efter grävande journalistik av Hannes Råstam och Jan Josefsson – enligt Stenius en journalistik som behöver granskas.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Närvårdare Pia Lemberg studerar vidare på läroavtal: ”Vård i livets slutskede ligger nära mitt hjärta”

Mer läsning