Jörn Donner vid gränsen

I sin nya roman utforskar Jörn Donner gränsen vid Systerbäck 1918, en tid av exceptionell råhet och våldsamt dragna gränser mellan människor som kanske tidigare trott sig bebo samma ort eller samma samhällssystem.

Roman

Jörn Donner

Blod är tunnare än vatten

Förlaget M 2018

Den 2 maj 1918, när inbördeskrigets sista strider ännu pågår, utnämner Mannerheim språkforskaren och etnologen Kai Donner till "kommendör över gränslandet mellan Finland och Ryssland" vid Systerbäck (på finska Rajajoki, Siestarjoki) i Terijoki.

Hans uppdrag är att göra slut på den ganska obehindrade trafiken av varor och människor som utan formaliteter – pass eller alltför sträng bevakning – pågått i 100 år mellan Ryssland och storfurstendömet. Det blir slut på påsaryssars och finska gårdfarihandlares trafik i trakten, liksom på släktvisiter mellan dem som bor på olika sidor om gränsen. Dessutom blir det viktigt att röda som flyr de vitas vedergällningsaktioner efter inbördeskriget inte skall kunna ta sig till Ryssland, eller att röda som flytt tidigare inte skall kunna återvända.

Obegränsade fullmakter

"En gränskommendant hade praktiskt taget obegränsade fullmakter att låta avliva folk utan dom och rannsakning. I en dagboksanteckning av hustru Greta står det att han bor på ett hotell i Terijoki, vars innehavare han låtit avrätta", skriver Jörn Donner i sin utmärkta dokumentärbok om faderns Sibirienresor 1911-1914, I min fars fotspår (2006).

Citatet är ur bokens sista kapitel, med rubriken "Våra vägar skiljs och jag tappar bort Kai. Vila i frid." Donner markerar att han inte längre vill följa sin far i dennes politiska visioner för det självständiga Finland (hårt högerstyrd, tyskorienterad monarki). Kai Donner dog 1935.

Men naturligtvis har det varit omöjligt att släppa tanken på det där dramatiska gränssnittet i historien, både nationens och faderns. Systerbäck och Kai Donners korta insats där har blivit en av de produktiva gåtor, en fantasins näringskälla, som hållit i gång den oförtröttliga mångkonstnären Jörn Donner.

Filmen Gränsen 1918 (2007) som producerades av Jörn Donner med manus av Aleksi Bardy, byggde delvis på sådant som är känt om faderns verksamhet i Terijoki. Där är det en vagt Kai Donner-liknande gestalt, kapten Carl von Munck (spelad av Martin Bahne), som står i centrum.

Den nya romanen Blod är tunnare än vatten är ytterligare en fiktiv utforskning av vad som kunde ha hänt där vid den nyskapade gränsen: vad en människa med faderns befogenheter kunde ha företagit sig, vilka livsbanor som kunde ha korsat hans.

Dokumentärt material

Gränskommendören på orten, kallad Kaptenen, ingår i en triangel av makt och begär tillsammans med en rysk judisk man vid namn Alexander, och en finsk kvinna vid namn Anna. Alexander har flytt bolsjevikstyret i revolutionens, hungerns och våldets Petrograd till sin datja i Terijoki, och finner villan bebodd av Anna vars förehavanden på orten liksom många andras inte är helt transparenta. Är hon smugglare, spion, på flykt eller något annat? Och vem är egentligen Alexander själv?

Invävda i den fiktiva historien om kärleken och maktbalansen mellan de tre finns dokumentära sjok, faderns autentiska anteckningar (?) och fragment av andra historiska livsöden som Donner hittat under de arkivstudier han ägnat sig åt under de senaste åren.

I kapitlet "Sista ordet" berättar Donner att han (med upphovsrättsinnehavarens tillstånd) i sin roman införlivat avsnitt ur Tito Collianders självbiografiska bok Gripen, liksom ur politikern och journalisten K.N. Rantakaris och journalisten Gunnar Mörns dagböcker. En källa är också den brittiska diplomaten och agenten Robert Bruce Lockharts dagböcker.

De delvis redigerade och omarbetade dokumentära textavsnitten ger välkommen tyngd och konkretion åt romanen och inte minst gör de texten språkligt varierad på ett njutbart sätt.

Man kan delvis läsa Blod är tunnare än vatten också som ett systerverk till den "kollektiva Helsingforsdagboken" från inbördeskriget, "Märklig är nu tidens gång", som Donner i fjol utgav tillsammans med Samu Nyström.

Fasthet och flyktighet

Men den här boken är, trots dokumentära inslag, uttryckligen en roman och ute i fiktionens ärenden. Jörn Donner är bland mycket annat en obotlig romantiker, och förhållandet mellan Alexander och Anna är bokens centrala känslomotiv. Det beskrivs i en stil välbekant för hans läsare sen decennier, ett svalt tillbakalutat hävdande av erotisk passion. Donners språk är obändigt deskriptivt, en behållare och gräns för de känslor den avhandlar, det mjuknar aldrig till att i syntaktiska överilningar eller rytm uttrycka det den beskriver. Också dialogen försiggår därmed som vanligt långt utanför det realistiska talade språkets register.

Systerbäck med sin nyinförda gränsdisciplin blir en utmärkt bild av en märklig tid, kännetecknad av exceptionell råhet och våldsamt dragna gränser mellan människor som kanske tidigare trott sig bebo samma ort eller samma samhällssystem. I en sådan uppstår också möten av tragisk intensitet, känslor förtätade genom att det förflutna inte kan yppas och framtiden inte är något att räkna med.

I romanen ingår också en faderskapsgåta. Dessutom finns, i det som verkar vara Alexanders och berättarens blinda fläck, ett explosivt tema som läsaren inte kan undgå att se: kvinnans särskilda utsatthet för sexuellt våld, könsakten som handelstransaktion eller maktdemonstration män emellan.

Och slutligen, som ett slags kapitulation för historiens orkan genom oss alla, kvarstår människans förgänglighet och utbytbarhet. Hon eller hennes syster, han eller en annan man, med tiden spelar det allt mindre roll, verkar romanen hävda med en axelryckning – efter att ha ägnat nästan 300 sidor åt att, genom uppmärksamt studium av källor och spekulativ inlevelse, ha bevisat exakt det motsatta. Det är en fin paradox, både sorgsen och värdig.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00