Jörn Donner: En Schjerfbeckfilm på finska är bättre än ingen film alls

Också Jörn Donner har regisserat på svenska i Finland. Filmen var Män kan inte våldtas och byggde på Märta Tikkanens roman. Bild: HBL Arkiv

En film om Helene Schjerfbeck på finska är bättre än ingen film alls, skriver Jörn Donner. Dock är Donner inte övertygad om att teamet bakom kameran förstår sig på vad Schjerfbeck var.

Under min aktiva tid som filmproducent (den varade 50 år) hade jag ibland tillfälle att påverka verkligheten, det vill säga medverka till att beslut fattades i en av mig önskad riktning. Jag hade alltså makt, vilket jag gärna i efterskott medger.

Min verksamhet, framför allt den i Sverige, syftade till den nordism som många tyckte illa om och alltjämt gör, speciellt hos oss. I Sverige var man inte heller helt främmande för tanken att svenskt var bäst, eftersom landet var störst i den nordiska kretsen.

Ändå ställde man sig inte helt negativ till mina försök att bredda den svenska kulturkretsen. Jag lyckades inleda ett visst produktivt samarbete med Norge, när det gäller Danmark var det omöjligt. Jag inspirerade isländska filmare att arbeta i Sverige. Vad Finland beträffar gick det sämre. Det visade sig att intresset, rent finansiellt var lika med noll, både vad tv och filmstiftelsen beträffar.

Trots detta medverkade jag till ett antal produktioner i Finland helt med svenskt kapital och med svenska som filmspråk, Jon Lindströms Hemåt i natten, Johan Bergenstråhles Slumrande toner samt paradoxen Puntila på svenska med Ralf Långbacka som regissör och Lasse Pöysti i huvudrollen. Det hade varit fullkomligt omöjligt (tjänstefel kunde man kalla det) att göra den filmen på finska, eftersom ingen i Finland ville medverka till filmens finansiering.

Vid en senare tidpunkt, när jag hade flyttat tillbaka till Finland, försökte jag vid flera tillfällen i motsvarande grad få Sverige (tv, Filminstitutet och privata producenter) intresserade av motprestationer i form av finansiellt stöd. Resultat åtminstone vad mig beträffar lika med noll. Jag började undra om inte den verklighet jag medverkat till var helt konstgjord och att Bottenviken var djupare än man trott, trots alla festtal och proklamationer.

Nu rör sig den svenska filmverkligheten i helt andra sfärer än den finska eller finländska. De yttre framgångarna har också, frånsett Aki Kaurismäki varit betydligt större tack vare bland andra Roy Andersson och Ruben Östlund. Vissa svenska filmer, bland andra den om hundraåringen har också haft framgång internationellt, vilket inte kan sägas om våra inhemska motsvarigheter.

Jag kan också tillägga att jag, frånsett nordismen, vid olika tillfällen försökte uppmuntra kvinnor att regissera film: Marianne Ahrne, Eija-Elina Bergholm, Pirjo Honkasalo, Tuija-Maija Niskanen, Ingrid Thulin. Det hade kunnat vara fler, men tillgången motsvarade inte alltid min egen efterfrågan.

Den planerade filmen om Helene Schjerfbeck ska regisseras av Antti J. Jokinen. Bild: Lehtikuva/Antti Aimo-Koivisto

Svenskspråkigt på Netflix

När det gäller filmens språk var jag en gång tvungen att låta den genialiska men lynniga Zbigniew Cybulski tala polska, en roll som sedan eftersynkroniserades på svenska av min vän Sven-Bertil Taube. Svenska förblev i huvudsak den svenska filmens språk, men det gick för sig att i det officiellt tvåspråkiga Finland göra filmer på svenska, vilket jag själv lyckades med genom filmatiseringen av Märta Tikkanens Män kan inte våldtas år 1978.

Det är möjligt att tiderna har förändrats och att denna min internordiska utopi är död och begraven. Men jag är inte helt säker. Ryktet berättar att den framgångsrika nätkanalen Netflix avser satsa även på nordisk film oavsett språk. Vore det sant kan man bara gratulera amerikanerna till att de gör vad man inte vågar göra här.

Detta för till den aktuella frågan om språket i en kommande film om Helene Schjerfbeck. Naturligtvis är det så att rättänkande finlandssvenskar kan uppfatta det som ett helgerån att den helt svenskspråkiga Schjerfbeck enbart talar finska, lika pinsamt som att Puntila talade svenska!

Man måste minnas att i de länder där filmer visas dubbade, Frankrike och Italien till exempel, har man aldrig hört vare sig Greta Garbo eller Humphrey Bogart, för att ta några välkända exempel. I USA har icke-engelskspråkiga filmer, eller till engelska dubbade sådana, en synnerligen begränsad publik. Det är bara så.

Därmed sagt att en film om Schjerfbeck på finska är bättre än ingenting, frånsett eventuella dubier om huruvida de som har upphov till filmen, både framför och bakom kameran, har talang och insikt nog att förstå vad hon var. Jag är inte helt övertygad.

Jörn Donner

Yrkesexamen från Prakticum öppnar många dörrar

Studier vid Yrkesinstitutet Prakticum ger nycklar till arbetslivet. Samtidigt kan det också vara en smidig inkörsport till fortsatta studier vid en yrkeshögskola. 4.12.2019 - 00.00

Mer läsning