John Vikström: "Jag är den enda som stoppat Putin"

År 1982 hade biskop John Vikström alla odds emot sig. Kunde en man med "hoono soomi" och bristande insikter i finsk kultur bli ärkebiskop? Han klarade stora språkprovet med bravur. Han anklagades för att sprida irrläror och biskopskollegerna lämnade honom åt vargarna. Men han fann en plats i folkets hjärta.

Historien om hur John Vikström tacklade den dåvarande biträdande stadsdirektören Vladimir Putin är kanske inte sann, men den är bra. Den är en liten, men desto mer pikant detalj i Gustav Björkstrands digra biografi över biskopsbrodern. Bokens titel "Livet är ett lagspel" associerar också till John Vikströms favoritsport – fotbollen.

Vikström hade redan 1986 återupptagit fotbollen och spelade med ett seniorlag i Åbo. Laget deltog i bolagsserien och gavs det självklara namnet Piispan Pojat. Lagkamraterna lärde sig på ett par veckor den nya spelarens speltaktik och efter ett halvår kunde de till och med spela utan att svära.

Putinincidenten inträffade 1994 när Piispan Pojat spelade mot en rysk delegation som gästade Åbo och som leddes av Putin. PP vann matchen 2-1 och Vikström nickade "med hjälp från ovan" in det enda målet. I matchens hetta kom Putin att törna ihop med en spelare så kraftigt att hans nyckelben gick av. Enligt historien var det just Vikström.

– Lagledaren Juhani Lavén påstod att det var jag. Jag är inte så säker, men storyn är så bra så jag har inte brytt mig om att ändra den heller.

Sju år efter tacklingen möttes kombattanterna på Gullranda efter att Putin valts till president. Vikström hade frågat honom hur det var med axeln.

– Känn efter här, sade Putin och förde Vikströms hand till sin axel, den är inte i skick ännu heller.

Enligt Björkstrands observationer kan man fortfarande se att Putins ena arm är betydligt rörligare än den andra.

– Jag är den enda som stoppat Putin med våld de senaste tjugo åren, myser Vikström förtjust.

John Vikström verkade som biskop i ett kvartssekel och som ärkebiskop i Finland 1982 – 1998. Bild: Niklas Tallqvist

På barrikaderna

Kvinnoprästerna och de homosexuella kom under hela den liberale John Vikströms ärkebiskopskarriär (1982–1998) att ligga i framkanten. Hans kamp för båda gruppernas rättigheter nagelfars också i den nyutkomna boken.

Björkstrand konstaterar att det under ingen tidigare tidsperiod skett lika omvälvande förändringar inom kyrkan under en lika kort tid.

Vikström kom under sin karriär att gripa tag i många andra eldfängda ämnen. Han blandade sig i företagsledarnas ohemula bonusar och han tog upp flyktingfrågan och slog fast att "flyktingfientlighet är synd". Det senare uttalandet ledde till en häftig samhällsdebatt. Där till och med president Mauno Koivisto ifrågasatte honom. Dåvarande utrikesministern Paavo Väyrynen ansåg att ärkebiskopen borde följa den officiella utrikespolitiska linjen, eftersom han trots allt var utnämnd av regeringen.

Så blev det inte.

– Det intressanta var att Vikström tillfrågades om allt mellan himmel och jord. Man diskuterade idrottsfrågor, filosofi, aktualiteter ... man ville höra hans åsikt om allt. Det hängde ihop med att han alltid kunde motivera sina åsikter, säger Björkstrand.

Redan på 60-talet kastades Vikström i debattens virvlar. De radikala kretsarna ansåg att kyrkan band människorna och gjorde livet inskränkt.

– Jag insåg att man ju måste se helt tvärtom på saken. Frälsaren är ju en befriare, det är det som är kyrkans uppgift. Befria människorna från synd, ja till och med från döden ...

– Förlåt mig, jag började visst predika igen, avbryter sig John Vikström med ett förläget småleende.

Professor Gustav Björkstrand har varit kulturminister, biskop för Borgå stift och rektor för Åbo akademi. Bild: Niklas Tallqvist

Kollegerna svek

I de känsliga frågorna om kvinnopräster och de homosexuellas rättigheter fick Vikström kämpa mot konservativa kyrkliga kretsar.

– Jag var den första biskopen sedan 1600-talet som anklagades för att sprida irrläror, säger han.

– När jag såg namnlistan på dem som var emot mig var det inte så skojigt.

Enligt Björkstrand lämnade biskopskollegiet honom "åt vargarna", bara biskop Johannes, förhöll sig moderat till homofrågan. I dag säger de andra att de "inte kände frågan lika bra som John" eller att "vi ville inte råka ut för samma klappjakt som han".

Själv säger Vikström att han inte minns att han skulle ha varit bitter på kollegerna.

– Jag väntade mig väl heller ingen annan reaktion än den som kom så jag fann det naturligt att jag fick stå ensam.

– Till all lycka har jag försetts med en väldigt god egenskap: ett dåligt minne. Men, tillstår han, visst har en del säkert satt sina spår.

Vikström blev under sin ärkebiskopstid känd också för politiska ställningstagande. Bland annat hans hårda kritik av Kristliga förbundet och hans engagemang för EU.

– Bakgrunden var min lutherska syn på Kristus. Han kom inte hit för att dela ut ett politiskt program åt världen. Jag var rädd att det skulle sluta med att församlingskanslierna skulle förvandlas till ett partis distriktsavdelningar.

– Beträffande EU var jag helt övertygad om att vår kontinent behöver EU, med tanke på det som varit. Jag ser EU i första hand som en fredsfråga.

Vikström har också en åsikt om dagens heta fråga, den ökande högerextremismen även i vårt land.

– Vi lever i en tid där perspektivet är kort. Man ska genast bli rik eller frisk eller tillfredsställd. Livet blir som en kvartalsekonomi. Därför ser vi inte de tidsbomber som gillras för oss, säger Vikström och avser bland annat att en femtedel av ungdomarna i åldern 16-24 år står utanför samhället.

– Vi måste helt enkelt satsa på utbildning och forskning.

Sonen Björn Vikström, som valdes till den sjunde biskopen för Borgå stift där hans far och farbror verkat på samma post säger han sig bara ha gett ett råd åt.

– Det var när han undrade hur man ska hålla i biskopsstaven ... nå, kanske jag gett honom några till, men jag har sagt att han inte ska fortsätta mitt arbete utan göra sitt eget. Dessutom är han en bättre teolog än jag och fick dessutom bättre betyg för sin doktorsavhandling.

– Jag har förstås önskat honom framgång, men hade han inte blivit biskop hade jag fått en lugnare pensionärstillvaro.

John Vikström fyller 85 den 1 oktober och har officiellt lagt fotbollsdojorna på hyllan. Men på somrarna kan han i alla fall inte låta bli att lira med barn och barnbarn.

Hur är det med den gamla anekdoten om att UEFA-cupmatchen TPS– Inter Milan år 1987 ledde till att Kyrkomötet måste avbrytas medan matchen spelades?

– Det är mycket möjligt, men, som sagt, jag minns ju så dåligt nu för tiden, säger han underfundigt.

En recension av boken ingår i HBL den 9 oktober.