Johan Mparmpagiannis: Positivt att fler män öppet visar sitt missnöje mot en vinklad feminism

Bild: Wilfred Hildonen

Det finns en dubbelmoral i dagens feminism, å ena sidan vill man att män ska våga öppna upp och visa sig sårbara samtidigt som man signalerar att manligt lidande är nedprioriterat.

Jämställdhetsdebatten i Åbo skapade stor uppståndelse, inte minst eftersom Åbo Akademi nekade till att debatten skulle föras i dess lokaler efter ett upprop. En intressant iakttagelse är att flera personer som kritiserat debatten i efterhand har en bestämd uppfattning om vad debatten borde ha handlat om samt om deltagarnas ståndpunkter.

Anu Koivunen skriver (HBL 22.11) "Diskussionen handlade än en gång om kränkthet i stället för att öka våra kunskaper om hur genus i dag politiseras med manosfären och dess kopplingar till högerpopulism och nynationalism." Det är alldeles uppenbart att hon försöker klumpa ihop alla som inte med hull och hår ansluter sig till en feministisk eller genusvetenskaplig syn på samhället som högerextrema.

Då återstår två val; antingen köper man den feministiska världsbilden eller så är man högerextremist. Det är knappast en rättvis bild av verkligheten och inte en särskilt fruktsam utgångspunkt om man vill ha en konstruktiv jämställdhetsdebatt. Sanningen är nog att Koivunen över huvud taget inte vill se en debatt som ifrågasätter feminismens tolkningsföreträde.

Vid flertalet tillfällen har jag läst om direkta feltolkningar av vad vi sagt under debatten. Till exempel "Bard och Mparmpagiannis försökte enligt (filosofen Antony) Fredriksson få in männen i en snäv biologisk sfär medan de övriga debattdeltagarna ville utvidga mansrollen i en vidare sfär." Mig veterligen nämnde jag inte ett ord om biologi under hela debatten. Det vore intressant om Fredriksson kunde ge ett konkret exempel på något sådant eller kan det vara så att hans ideologiska perspektiv omedvetet (eller medvetet) gör så att han lägger till information som inte finns?

Enligt mig finns det en dubbelmoral i dagens feminism, å ena sidan vill man att män ska våga öppna upp och visa sig sårbara samtidigt som man signalerar att manligt lidande är nedprioriterat. Hela debatten är fokuserad på män som förövare och kvinnor som offer – retoriken som används i den allmänna debatten mot män är en helt annan än mot kvinnor och det omvända skulle skapa ramaskri.

I Sverige har andelen män som kallar sig feminist nästan halverats på fyra år. Det är ingen tillfällighet att färre män kallar sig feminister oavsett om det gäller Finland eller Sverige. Detta betyder inte som vissa vill göra gällande att dessa män tycker att jämställdheten har gått för långt. När Bard tweetar osmakligt mot enskilda individer i maktpositioner portas han från universitet, men när feministen och artisten Zara Larsson tweetar "Man hating is my hobby" tilldelas hon jämställdhetspris i Sverige. Jag personligen betackar mig för den typen av "jämställdhet".

Att flertalet män börjar säga ifrån och öppet visa sitt missnöje mot en vinklad feminism, en ensidig debatt och en demonisering av pojkar och män ser jag som positivt. Det viktiga nu är att vi släpper det feministiska tolkningsföreträdet – som är det som skapat denna polarisering från första början. Lösningen är alltså inte mer feminism utan en mer nyanserad jämställdhetspolitik, en annan begreppsanvändning samt nya jämställdhetsrörelser som tar hänsyn till båda sidor av myntet.

För mig och många som tröttnat på debattklimatet är frågan om jämställdhet inte så svår. Vi ska alla vara lika inför lagen, ges samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter, vad vi gör av dessa är sedan upp till var och en – det är vad frihet innebär.

Det innebär även att ingen grupp ska av samhället ges särrättigheter eller diskrimineras utifrån kön eller etnicitet – att det ses som ett hot är minst sagt häpnadsväckande och får i alla fall mig att ana ugglor i mossen.

Kära finländska grannar – det är dags att syna bluffen.

Johan Mparmpagiannis Stockholm, Sverige

Pippi skuttar omkring på Finns sommarteater

Pippi Långstrump, Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump, är en av Astrid Lindgrens mest kända och populära figurer. Sommaren 2019 skuttar hon omkring på Finns sommarteaters (tidigare Glims sommarteater 1973-2005) scen i Esbo till Georg Riedels välkända musik. Senast spelades Pippi på Finns år 2006 och det var alla tiders publiksuccé på sommarteatern med nästan 6000 åskådare! Då spelades huvudrollen av Josefin Silén, som sedan dess utbildat sig till musikalartist i Sverige och i höst spelar Esmeralda i Ringaren i Notre Dame på Tampereen Teatteri. 29.3.2019 - 07.54