Jobba för svenskan: I tysthet eller hojta högt?

Bild: Lehtikuva/Handout

Hur arbetar man bäst för det svenska – genom stort offentligt rabalder eller genom att lobba i kulisserna? Olika partier och olika politiker har olika taktik. Det märktes senast i samband med centrumbiblioteket.

I sanningens namn handlar det inte om antingen eller, utan om både och. Men trots den ganska självklara slutsatsen är det ändå intressant att reflektera över olika tillvägagångssätt.

Det nya centrumbibliotekets namn är på många sätt ett bra exempel. Det är en klar symbolfråga, och handlar inte om något så livsviktigt som att få vård eller utbildning på sitt modersmål. Symbolfrågor är viktiga, men också lätta att vifta bort som småsaker.

Vi talar om en byggnad i Helsingfors, en tvåspråkig huvudstad i ett tvåspråkigt land. Dessutom talar vi om ett bibliotek, en symbol för folkbildning och demokrati. Därtill ett flaggskepp för biblioteksväsendet, eftersom det kommer att finnas på paradplats, mitt emot Riksdagshuset.

Juryn för namntävlingen hade tydligen inte reflekterat över alla dimensioner i den här symbolfrågan. Det berättar förstås något ganska sorgligt om hur marginaliserad svenskan och de svenska helsingforsarna verkar vara i det allmänna medvetandet.

Om vi för över resonemanget till ett politiskt plan ser vi klara skillnader mellan hur såväl olika partier som olika personer har agerat.

Tävlingsjuryn var knappast tillsatt med partipolitisk hänsyn, även om den aspekten kanske också beaktades. Den enda svenska medlemmen var författaren Claes Andersson, tidigare partiordförande och riksdagsledamot för Vänsterförbundet. Han prioriterade inte ett svenskt namn. Enligt Andersson skulle det finska Oodi småningom omfattas och han tyckte inte att det var exkluderande (HBL.fi 2.1). Eventuellt representerar Andersson främst sig själv i det här sammanhanget, och inte sitt parti.

När biträdande stadsdirektör Ritva Viljanen, som sitter på ett SDP-mandat, på nyårsnatten hade offentliggjort det vinnandet namnet var Björn Månsson, SFP, den första politikern som reagerade offentligt. Han skrev en statusuppdatering på Facebook där han, i ganska hovsamma ordalag, ifrågasatte namnet Oodi. Han fick många kommentarer på sin uppdatering.

Då det blev vardag efter nyårshelgen vaknade också det mediala intresset (HBL.fi 2.1 på nyhets- och ledarplats, hs.fi 3.1, svenska.yle.fi 4.1). Björn Månsson intervjuades och hans ton blev allt mer kritisk.

Den första veckan i januari befann sig politiken i praktiken ännu på jullov. Thomas Wallgren, SDP-fullmäktig, mejlade sina gruppvänner i fullmäktige och också stadsdirektör Viljanen om behovet av ett svenskt namn på centrumbiblioteket. I ett tidigt skede informerade han en del journalister, men också sina SFP-kolleger Björn Månsson och Marcus Rantala, om sin aktivitet – men även om att han inte tror att offentlighet är till nytta för att nå målet.

Wallgren ville alltså arbeta för det svenska namnet i kulisserna. Det kan ha många orsaker. SDP är ett stort parti som har en svensk verksamhet och arbetar för det svenska. Alla socialdemokrater prioriterar ändå inte svenskan lika högt. Det kan vara en orsak till att välja lobbning framför offentlig påtryckning eftersom man då kan undvika interna motsättningar. En annan orsak är att riviga offentliga debatter lätt skapar en polarisering. Om man vill uppnå en kompromiss, som i praktiken betyder att en part måste backa, kan stor offentlighet snarare stjälpa än hjälpa.

En ytlig betraktelse kunde alltså ge vid handen att SFP gagnas av stor offentlighet i språkfrågor medan andra partier kanske inte gör det. Men riktigt så enkelt är det förstås inte.

SFP är i Helsingfors – och på riksplan – ett litet parti som är väldigt beroende av att ha vänner och finna förståelse i andra partier. Med tanke på det slutresultat SFP är ute efter, är det ofta bättre att jobba i det tysta. Men eftersom svenskan är den största orsaken till att SFP finns till, ska det också synas i offentligheten.

Det leder ibland till njugghet då det gäller att ge erkänsla åt det arbete politiker från andra partier har gjort. Det kan i sin tur tära på det politiska förtroendet.

Politikernas person spelar också en roll. En del vill ryta till, andra känner sig mera bekväma med att jobba i det tysta. Inför val är alla beroende av offentlighet och kämpar om en plats i ljuset. Den hårdaste kampen förs ofta mellan kandidaterna inom samma parti.

Oodi ser nu ut att få heta Odet på svenska. Det är bra och resultatet av flera politikers samarbete. Somliga har rutit till, andra har jobbat i det tysta.

Alltid slutar det inte lika bra. Om det går riktigt illa motarbetar man varandra för att ingen annan ska få ta äran åt sig.

Susanna Ginman Chef för opinionsavdelningen

10 ljudböcker att sträcklyssna på i sommar

Semestern börjar och nu har du gott om tid att lyssna på en bra bok! Här är boktips för sommarens härligaste lyssningar valda av Storytel’s redaktörer. 20.6.2019 - 09.49