JK- och JO-ämbetena både okunniga och tandlösa i vård- och socialfrågor

Bild: Wilfred Hildonen

Då JK och JO behandlar vårdklagomål begär de inte ens sakkunnigutlåtanden av behöriga sakkunnigläkare och då har redan bottnen fallit ur för en seriös rättsduglig behandling.

Läkaren Peter Strandberg skriver en mycket motiverad analys (HBL Debatt 19.7) över de fatala långvariga vårdbristerna i vårt land. Han riktar även sin hårda kritik till de rätta adresserna; till de beslutfattande politikerna och till de olika myndigheternas tjänstemän. De har fullständigt försummat att göra ens det minsta för att åtgärda de värsta bristerna.

Jag har under årens lopp med många exempel konstaterat hur illa även de lagövervakande myndigheterna fungerar, till exempel JK- och JO-ämbetena som i fråga om medborgarnas rättsskydd i flera avseenden är på bananrepublikernas nivå. I ärenden som gäller vårdfrågor och socialfrågor är de både okunniga och tandlösa. De kan även enligt instruktionerna låta bli att utreda klagomål och de kan när som helst avbryta ett ärendes behandling och då vet vi att inte ens de minsta kraven på rättsskydd fylls. En parodi på vår grundlag och på konventionerna för mänskliga rättigheter. Och inte ett enda parti bryr om dessa allvarliga samhällsproblem.

Då JK och JO sedan behandlar vårdklagomål begär de inte ens sakkunnigutlåtanden av behöriga sakkunnigläkare och då har redan bottnen fallit ur för en seriös rättsduglig behandling. Samma gäller till exempel förvaltningsdomstolarna; de nonchalerar totalt att anlita sakkunnigläkare i vårdärenden och underkänner specialistläkares bedömningar om medborgares vård- och servicebehov. De utgår i stället från kommunala tjänstemäns åsikter i ärenden som de inte har någon utbildning för. Dessa rättsinstanser makulerar legitimerade läkares yrkeskompetens och deras ansvarskänsla för sina patienters behov och rättigheter. Och riksdagen är fullständigt handlingsförlamad i att åtgärda dessa stora samhällsproblem som skadar land och folk.

Strandberg tar bland annat upp de förhållanden som råder på jourpoliklinikerna som är överbelastade och vilkas utrymmen inte fyller ens minsta vårdprofessionella krav. Patienter ligger i många dagar i korridorer och i aulautrymmen i bedrövliga förhållanden tätt intill varandra och det är som om det inte skulle finnas någon vetskap om att det råder en coronaepidemi i landet för några avståndskrav är fullständigt okända begrepp. Därtill de allt aggressivare sjukhusbakterierna. Och patienter med infektionssjukdomar och bakteriesjukdomar klarar man inte av att placera i trygga förhållanden utan de utsätts för omedelbar fara och är därtill risker för övriga patienter.

Då man varit ivrig på att dra in jourenheter och fusionerar dem med andra avlägsna enheter planerar man aldrig att det behövs större utrymmen då patienternas antal ökar kraftigt, utan man bara tränger ihop dem i ännu trängre utrymmen och läkarnas antal ökar man inte heller. Det kan gå åtta eller tio timmar innan man ser en läkare. Läkaren kommer dock snabbt om man dör för att konstatera att man dött så att man kan forslas bort till kylen och en plats frigörs.

På ministeriet och på Institutet för hälsa och välfärd THL och på regionförvaltningsverken är man fjärran från den verklighet som råder på de vårdenheter som dessa instanser ska övervaka.

I tjugo år har det funnits kriteriekrav på att patientrum ska ha wc och dusch på rummet och att utrymmena ska vara tillräckligt stora. Det har många kommuner fullständigt struntat i. Någon övervakning fungerar inte.

Strandberg tar även upp de alltför långa vårdköerna och hur ineffektivt de hanteras. Det gäller både operationsköer och de aldrig sinande långa köerna till hälsocentralerna. Regeringen uppgav att med vårdreformen ska det bli slut på långa köer och till hälsocentralerna ska det vara en kötid på högst sju vardagar. Vårdreformen var nödvändig som helhet men då man läser dess stadganden har regeringen totalt försummat att nämna något om dessa sju dagar. Ministeriet har räknat att det skulle krävas 1 500 nya läkartjänster till det och THL har kommit till över 2000.

Och redan nu är 300 tjänster vakanta. Med flexiblare metoder och avtalsvillkor skulle de flesta vakanta tjänsterna snabbt fyllas.

Bo Holmberg, Karis

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Finland behöver Östersjön – vi kan och ska ännu rädda den

Mer läsning