Jazz av Sibelius i Korpo

Skicklig. Kasperi Sarikoski som spelade i Korpo är inte bara en av landets ledande yngre basunister utan även en begåvad kompositör.Bild: Teemu Mattsson

Korpo Sea Jazz blir bara bättre, skriver Jan-Erik Holmberg.

JAZZ

Korpo Sea Jazz

Korpo 28.7.

Korpo Sea Jazz håller inte bara måttet utan blir bättre år för år. En av orsakerna till detta kan vara, att man inte gör stora förändringar eftersom man inte strävar efter tillväxt. En annan orsak är säkert att festivalens många små och större scener är mycket omtyckta bland musikerna. Stämningen smittar i den trivsamma miljön, där publik och musik minglar i samma gemenskap.

Vid huvudkonserten uppträdde Unio Ensemble med Mikko Pellinens (årets konstnärliga ledare) arrangemang av Sibelius, Ravels och Griegs musik samt basunisten Kasperi Sarikoskis band Nuance.

Unio inledde med Sibelius Impromptu Nr 4. Pianomusiken med hänvisningar till nordisk folkmusik framfördes av kvartetten med Aki Rissanen (piano), Jere Haakana (elgitarr), Pellinen (bas) och Ville Pynssi (trummor). Saxofonisten Manuel Dunkel kompletterade ensemblen i nästa Sibeliusbit, som genomgick en genialisk metamorfos. Ackordföljden påminde om Coltranes idéer och utgjorde en naturligt klingande länk till 60-talets moderna jazz. Det var fråga om lyckad återvinning bland annat då Dunkel hänvisade till Some Other Blues i sitt solo.

Efter en del ur Ravels svit Ma mère l'Oye som pulserade latinamerikanskt följde Svanevit, som med sina temposkiftningar torde vara det närmaste Sibelius åstadkommit i cirkusmusikväg.

Melodin i Griegs pianostycke Melodi delades av sopransaxen och gitarren. Över det glidflygande beatkompet steg Dunkels intensiva och på Coltranevis systematiska solo högt. Pynssis trumsolo med det övriga bandet kompande på tomgång lät mycket spontant, nästan oplanerat.

Sibelius Sydämeni laulu var kvällens kanske bäst kända stycke. Tenorsaxen sjöng manligt som en manskör, det fanns dimension och djup i Dunkels stora och erfarna stämma. Rissanens pianosolo uppvisade stor sväng i lågt tempo med få toner. Genom återhållsamhet och gradvis utveckling skapade han perfekt logik i dramatiken.

Sibelius Surusoitto, som har sagts vara det enda dokumentet från den möjligtvis uppeldade åttonde symfonin, utgjorde en fantastisk klimax för setet. Haakana, som spelat med klara cendréklanger rockade till det hela klangmässigt. Distorsion och eko adderades till ljudbilden som dock förblev kristallklart musikalisk. Den unisona återgången till temat i slutet var helt klart magisk. Man saknade dock Satie, som nämndes i programhäftet.

Nuance spelade stycken från skivan Essence (2015), men även nyare material. Sarikoski är, förutom landets centrala yngre basunistnamn, en begåvad kompositör. Stilmässigt rör man sig kring en fusion som förutom de akustiska jazzelementen kan innefatta proggrock och electronica.

Det nya stycket Stream var effektivt med det pausande maskinsimulerande trumkompet och S/H–ackord från Artturi Rönkäs Prophetsynt. Titellåten från skivan, som baseras på ett repeterat kort tema, är en av de senaste årens bättre inhemska ballader. Det nya stycket The Janitor förde tankarna till olika håll. Man kunde höra ekon av både Pink Floyd och The Nits i det lite 80-talistiska stycket. Sorgmodet i Are You Going skapade en brygga till konsertens första del och bjöd på fler magiska stämningar.

Jan-Erik Holmberg

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00