Japansk tolkning av Puccinis kulturkrock

Yoshi Oïdas uppsättning av Puccinis Madame Butterfly är en nyanserad föreställning som inte moraliserar. Ändå innehåller den såväl frän social kritik mot japanerna som kritik mot västerländsk sexturism, skriver Jan Granberg.

Giacomo Puccini: Madame Butterfly

Regi Yoshi Oïda, dirigent Pietari Inkinen, scenografi Tom Schenk, kostym Thibault Vancraenenbroek, ljus Fabrice Kebur. I rollerna Hyeseoung Kwon, Mika Pohjonen, Jaakko Kortekangas, Jeni Packalén, Juha Riihimäki, Marko Nykänen och Robert McLoud.

Operan 26.1.2018.

Madame Butterfly är Puccinis mest emotionella opera och hans egen favorit. Nationaloperan har valt en japansk regissör och en tidig version av operan med mera realistiska etniska detaljer. Kulturkrocken fungerar som aldrig förr.

Premiären på La Scala-operan 1904 hör till musikhistoriens stora fiaskon. Bara tre månader senare och med några få justeringar hade i stort sätt samma musik en dundrande framgång i Brescia. Denna andra version med små justeringar fick nu sin Finlandspremiär på Nationaloperan.

Puccini fortsatte att fingra på operan och i den slutliga mera koncentrerade versionen rök en hel del intressant japanskt material med cynisk skärpa. Den Parisbaserade regissören och skådespelaren Yoshi Oïda, känd bland annat som medarbetare till Peter Brooks, ville på gamla dar (84 år) uttryckligen göra Bresciaversionen som han satte upp år 2016 på Göteborgsoperan. Detta är alltså en samproduktion med några smärre skillnader.

Ibland har man anklagat Puccini för överemotionell naiv orientalism. Men faktum är att berättelsen om den amerikanske marinofficerens tillfälliga äktenskap med en japansk geisha mycket väl kan ha utspelat sig just så här. Hon tog äktenskapet på allvar och han lämnade henne. Han for i väg med deras son och hon tog sitt liv.

Uppsättningen ser ut att ha flyttats till en tid då Yoshi Oïda själv som liten gosse upplevde de amerikanska soldaternas närvaro i Japan 1945, alltså en liknande kulturkrock, fast lite senare. Butterfly har en lång bakgrundshistoria börjande med fransmannen Pierre Lotis Mme Chysanthème, via amerikanarna John Longs följetong och David Belascos pjäs, som Puccini såg i London. Puccinis libretto står sig rätt bra jämfört med förlagornas underliga vulgariteter.

Kritik mot sexturismen?

Yoshi Oïda har lyckats sätta upp en nyanserad föreställning som innehåller en del frän social kritik som också är riktad mot japanerna: en berusad onkel, släktingar som plockar åt sig av det som finns och geishan själv som givetvis vet att hon i början gav sig in i relationen med, som hon säger, en amerikansk barbar för pengar. Den arrogante löjtnant Pinkerton är tydligt skurken i dramat, vilket även kan ses som en kritik mot sexturismen. Men regin vill inte moralisera utan betonar att alla agerar utifrån sina egna förutsättningar. Och så japan han är inser Oïda givetvis att berättelsen är skriven ur västerländsk synvinkel.

Regin stöder också delvis musikens romantiska sida och därmed blir det en god Pucciniföreställning. Partituret är ett under av musikalisk inspiration och färdighet, trots att Puccini hade det svårt vid tiden för komponerandet. Han råkade ut för en bilolycka, konstaterades ha diabetes och hade ett av sina många olyckliga snedsprång. Men melodierna är vackrare än någonsin och åtminstone sju äkta japanska melodier finns införlivade i den lätt orientaliserande orkestreringen.

Yoshi Oïda krävde att åtminstone Butterfly skulle vara en asiatisk flicka. Sydkoreanskan Hyeseoung Kwon sjöng sin roll utomordentligt med tillräcklig kraft och oftast också vackert, men framför allt spelade hon intensivt och gripande. Motparten Mika Pohjonen sjöng Pinkerton med god klang och frasering. Med sina manschauvinistiska manér var han möjligast motbjudande. I Italien händer det att man buar också välsjungande "Pinkertöner".

Dör Butterfly i slutet?

Hela resten av besättningen var duktig och hade fått utmärkt personregi. Jeni Packaléns Suzuki var en gedigen prestation, Jaakko Kortekangas var sympatisk som Sharpless, Juha Riihimäki en rolig karikatyr som Goro, Marko Nykänen sjöng Bonzens hotelser praktfullt och Robert Mcloud var en lämpligt irriterande suput.

Orkestern spelade läckert under Pietari Inkinen som nog brassade på då det krävdes men också dämpade orkestern då rösterna löpte risk att tänkas. Den sparsamma dekoren gav inte mycket akustiskt stöd. Den såg faktiskt mindre japansk ut än vanligt. Allting var snyggt koncentrerat i mitten med stora ställningar på sidan och ett slags bro högt över scenen. Där skapade statisterna och kören ibland behövlig tilläggsdekor.

Med undantag för några enstaka longörer i andra akten blev det en mycket stark föreställning. Ibland var Bresciaversionens cyniska tillägg mer än välkomna, ibland kunde man förstå varför Puccini senare strukit ett och annat. Och så har vi det grymma slutet. Butterfly ger bort sitt barn och tar fram sin fars dolk. Men där lämnar regin det öppet. Begår hon självmord eller inte? Hennes döde far vandrade nog över scenen strax före dödsarian.

Jan Granberg

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00