Japansk sisu i ur och skur

Har finländare och japaner något gemensamt? En av de kulturella beröringspunkterna är de bägge nationernas förhållande till naturen. Man söker sig till den för att glömma sina bekymmer, att fly människovimlets yra, att ge sig hän. I Naoko Ogigamis film Kamome Shokudo/ Matbaren Måsen (2006), som handlar om några japanska kvinnors vurm för Finland, finns en symbolisk scen: en vanlig kappsäck visar sig vara full med granna kantareller.

Naturen som en skattkista, som något äkta, är japanernas favoritämne. "Det är i strävan att bli ett med naturen som kokoro, japanens innersta väsen bildas", påpekar psykologen Takeo Doi. "Naturen har varken omote (social fasad) eller ura (baksida). Därför kan man lita på den fullständigt."

Då den japanska NHK-kanalens reportage om skyfall i väst plötsligt avbryts av ett meddelande om en jordbävning i öst kan jag inte låta bli att tänka: Hur i fridens namn kan man lita på naturen? Själv befinner jag mig i Nagano, norr om de drabbade områdena. Inga katastrofer här, ändå känns det som om hela Japan är en bräcklig farkost utelämnad åt elementens raseri.

I Nagano pågår en matsuri/festival, men utanför Zenkoji-templet står några munkar och samlar in pengar till de nödställda i väst. Japan har drabbats av de värsta översvämningarna sedan år 1982. Även förra året dog tiotals japaner efter att en kraftig tyfon svept in över landet.

Det gör ont att se människor kämpa för sina liv, klamra sig fast vid hustak och vrak. Jordskred har krossat deras hem, skyfall har förvandlat deras städer och byar till väldiga sjöar. Självförsvarsstyrkorna använder båtar och helikoptrar för att rädda och evakuera folk. I samband med tsunami-katastrofen år 2011 skrevs det mycket om att det varken förekom massplundring eller våldtäkter i Japan. Även om detta är en viss idealisering, håller katastroferna Japan ihop.

En väninna till mig som bor i Hiratsuka, på västkusten, berättar om sin grannfru som evakuerades från Tohoku-regionen år 2011. Kvinnan hade förlorat två av sina tre barn samt sin äkta man i tsunamikatastrofen. Hon arbetar på ett sjukhus och uppfostrar sin dotter. Ingen frågar kvinnan om hon tänker flytta tillbaka. Alla förstår. Så är det i Japan.

Ofta har jag sett japanska turister dröja framför Ivan Ajvasovskijs målning Nionde vågen på Ryska museet i Sankt Petersburg. Jag har aldrig frågat vad de känner, men parallellen med Katsushika Hokusais träsnitt som föreställer en monstervåg ligger nära till hands.

Allt är förgängligt och måste bytas ut. Det vet varenda japan sedan barnsben. Uttrycket mono no aware syftar på en ömsint medvetenhet om tingens flyktighet. Naturen må vara hotfull, ändå är det i den man hämtar kraft. "Betraktaren blir ett med objektets skönhet genom sin betraktelse", skriver Takeo Doi. Tidsfördriv som hanami (att betrakta blomster), yukimi (att betrakta snö) härstammar från denna idé.

Det är i naturen man söker förebilder. Japanska förskolebarn får lära sig en hel del om myror och bin. Genom att studera dessa insekters liv lär barnen sig viktiga beteendemönster.

En av de mest kända japanska Youtube-videorna inspelade strax efter katastrofen år 2011 hette "Hunden vägrar lämna skadad kompis".

Som man säger i Finland: Kaveria ei jätetä.

Zinaida Lindén Författare

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33