Henrik Jansson goes Österbotten – intressantast i romanen är utforskandet av en övergreppskultur

Bild: Katriina Jansson

Henrik Janssons nya roman tar en bekant huvudperson och placerar honom i ett nytt landskap. På hans resa möts nutiden och det förflutna – men går det att göra något nytt i Österbotten?

ROMAN

Henrik Jansson

Vi åkte för att träffa farsan

Scriptum 2021

I Vi åkte för att träffa farsan befinner sig huvudpersonen, den medelålders författaren Ziggy, på resa. Efter att pappan inte dykt upp på Ziggys mammas begravning beslutar sig Ziggy att med brorsan Kajtsu ta riksåttan norrut från Åbo till Österbotten för att besöka farsan. På vägen träffar de på den ena och den andra – slitna damer på vift, författarkollegan Sandström, och inte minst barndomskärleken Jonna.

Bild:

Ziggys resa längs riksåttan är också en resa i det förflutna: han återupplever ungdomsåren i Jakobstadsstadselen Skata, en resa till Sverige och familjens flytt till Åbo som innebar en klassresa för fadern, en som han aldrig blev bekväm med.

Övergreppskultur

I romanens första del öser Jansson på med lokalfärgen i skildringen av arbetarklasstillvaron i Skata: det är supande i Skolparken, alkoholiserade gårdskarlar, obligatoriskt omnämnande av laestadianer och förstås gaturally. Det är utan tvivel österbottniska miljöer som upptar romanen, men allt eftersom den framskrider utkristalliserar sig bokens centrum åtminstone vad gäller berättarenergi som den kärva grannflickan Jonna. Hon älskades av Ziggy även om han inte kunde uttrycka det, och under deras långa vänskaps- och kärlekshistoria drabbades hon på flera sätt av hans oförmåga till handling. Jonna hade enkelt kunnat bli en bekant typ, den svåruppnåeliga tjejen som kunde umgås med grabbarna, men hon blir mer än så, en människa, och hennes närvaro ger romanen nerv.

En av de mest intressanta stråken i Vi åkte för att träffa farsan är hur romanen utforskar en övergrepps- och sexualiseringskultur som drabbar kvinnor i olika åldrar på olika vis. De kvinnliga karaktärerna förenas av att, hur olika deras liv än ter sig, drabbas av en begärsekonomi där de alltid blir förlorare. Det kan vara den sexualiserande blicken som kommer tidigt, när en medelålders man kommenterar huruvida en flicka är lovlig eller en bror märker att systern början få bröst. Det kan vara att priset för en sovplats är ens egen kropp, eller mannens otrohet som legitimeras med att han är skyldig andra kvinnor sex. Männen kommunicerar genom kvinnorna och deras kroppar, även om Ziggy försöker hitta en sorts positiv maskulinitet som inte för arvet vidare.

Skör maskulinitet

Romanen kulminerar i ett besök hos farsan, som har återvänt till sitt uppväxtlandskap. Här blir det nästan överslag i skildringen av den kärve österbottniske mannen. Det är inte så att Jansson gör ett dåligt jobb, tvärtom framträder farsan glasklart, det är bara att finlandssvensk litteratur för närvarande är så överbefolkad av tvära österbottniska män med problematiska familjerelationer och bössan i hand att det är svårt att bidra med något annat än förstärkandet av en stereotyp. Precis som finlandssvensk samtidslitteratur är till brädden fylld av manliga huvudpersoner i övre medelåldern som försöker handskas med åldrandet och sin passivitet i förhållande till kvinnor som de uppfattar som oändligt kompetenta.

Vi åkte för att träffa farsan kombinerar det bekanta i Janssons verk – författarkaraktären som dricker mycket, lider av epilepsi, representerar en lite skör maskulinitet – med en ny miljö. Författarkollegan Sandström är förstås inskriven, det är en sedan länge etablerad lek mellan Jansson och Peter Sandström, av tveksamt litterärt värde men det föder och göder ju det autofiktiva läsarsuget. Nu utsträcks den till användningen av Sandströmska miljöer och troper.

Det betyder inte att det Jansson gör inte är kompetent, det är det. Det är tempo i berättelsen, det är effektivt berättat – men ibland lite väl prydligt ihopsnickrat. Kommer det information vet vi att den används för att driva handlingen framåt i nästa kapitel. Visst, resan har sitt tempo, men jag önskar att han inte alltid skulle haft så bråttom.

Det bästa med Vi åkte för att träffa farsan är trots allt människorna runt om Ziggy, och deras helt egna livshistorier. Och att romanen på ett stillsamt men kvardröjande vis reflekterar kring hur man kan försonas med det förflutna samtidigt som något nytt är på väg.

Julia Tidigs

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Pionjären inom styling

Mer läsning