Jämställt ledarskap?

Jag tror inte det är läge för att visa muskler, för att med kraft ta tag i saker, för att kavla upp de manliga ledarärmarna.

Jag öppnar meddelandet i telefonen medan jag pratar och läser och blir tyst. För första gången i livet blir jag så arg att jag bokstavligt gråter. Att konkret se kopior av hur män agerar mot flickor och kvinnor är djupt beklämmande.

Men mitt i ilskan och frustrationen behöver vi nu snart också börja föra en diskussion om hur vi skall gå vidare. Vi som arbetar med undervisning och ledarskap i utbildningar för barn och unga på olika nivåer, från daghem till universitet, från barngrupper till ledningsgrupper, har ett särskilt ansvar att börja presentera lösningar, eftersom vi med rätta förväntas undervisa om och fungera som exempel på jämställdhet.

Många utbildningsledare med personalansvar är män, men inte alla. En del av oss är feminister. Andra har aldrig tänkt på kvinnors utsatthet som ett genomgripande drag i samhället. Några har trakasserat. Andra har själva blivit trakasserade. Vi är olika. Men jag tror vi alla minns tillfällen när någon berättat om något slags sexuellt övergrepp för oss, eller sett något som tangerar eller går över gränsen. Jag tror också att vi alla nu förstår att vi kunde och borde ha gjort mera, och att många inte är säkra på hur vi skall göra rätt framöver.

#Metoo-debatten gör det personliga och privata till politik. Det är en av de största styrkorna i kampanjen. Men den nödvändiga kulturförändring som vi nu har framför oss kan inte drivas av ledares upplevda personliga behov av att göra bot för tidigare passivitet, eller av omsorg om barn och partner. Jag tror inte det är läge för att visa muskler, för att med kraft ta tag i saker, för att kavla upp de manliga ledarärmarna. I stället måste vi hitta sätt att arbeta hårt och envetet för jämställdhet utan att frestas av quick fix-lösningar som på lång sikt riskerar att upprätthålla grundproblemet snarare än åtgärda det. För även med de bästa av syften finns det en risk för att personliga motiv till att dådkraftigt kompensera ställer sig i vägen för långsiktig förändring.

Jag tror inte heller att den väg som på lång sikt leder framåt kommer att kantas av uthängda personer. Det har varit och är nödvändigt att lyssna och berätta. De berättelserna måste få handla om männen och vad de gjort, om ledare av olika slag som inte lyssnat eller agerat, och om alla dem som lever med helt orättfärdig skam och rädsla. Där brott begåtts skall rättvisa skipas, och vi skall kräva professionellt ansvar. Men en personfokuserad samhällelig utrensning är inte rätt spår. Skam och skuld är, som jag ser det, själva problemet, och inte dess lösning, och hämnd, hur begriplig och relevant den än är för dem som i bildlig och bokstavlig mening berörts, leder inte framåt.

Det jag vet för lite om är hur vi som är utbildningsledare på olika nivåer skall gå vidare i praktiken. Hur skall man facilitera inkluderande förändring, där alla kan vara med, men där det ändå finns skärpa och tydlighet? Hur skall man kunna medverka till processer som använder den enorma kraft som nu frigörs utan att skada eller röra upp på ett sätt som jag inte kan hantera? Jag tror inte jag är ensam om de här frågorna, och jag tror att vi behöver prata om dem. Inte för att flytta ansvar från egna beslut till gemensam debatt i ett läge när det ledaransvaret är svårt att bära, utan för att skapa bättre förutsättningar för långsiktigt ansvarsfullt och jämställt ledarskap.

Fritjof Sahlström dekanus vid fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier vid Åbo Akademi

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08