Finland är jämförelsevist jämställt – men mycket jobb återstår

Feminister och kvinnosaksförbundare demonstrerar utanför riksdagen 1978, mot en planerad lagändring som skulle begränsa aborträtten tidsmässigt. Bild: Lehtikuva/Heikki Kotilainen

Dagvård, aborträtt, diskrimineringsförbud och den första kvinnliga presidenten är stora kliv mot jämställdhet under Finlands självständighet. Men än finns ingen anledning att luta sig tillbaka.– Nu har vi ju tagit ett steg bakåt i och med att den subjektiva rätten till dagvård begränsats. Inte heller regeringens jämställdhetsprogram är särskilt bra, utan känns snarast som mindre och sämre till ett billigare pris, säger professor Johanna Kantola.

Samma år som Finland blev självständigt infördes allmän rösträtt för män och kvinnor i kommunala val. Men den stora skrällen hade förstås kommit redan ett decennium tidigare, då Finland 1906 som första land i Europa införde kvinnlig rösträtt i statliga val och som första land i världen införde kvinnlig valbarhet. Det är någonting att yvas över – men kan på sitt sätt också ha bromsat jämställdhetsarbetet på övriga områden.

– Det är helt klart att rösträtten var mycket stor, betydelsefull och viktig för kvinnornas politiska rättigheter i hela världen. Men för Finlands del har det faktum att vi var först nog också varit något av en black om foten. Vi har ofta sett oss som så jämställda att vi trott att hela arbetet redan är gjort, rösträtten har blivit lite av en ursäkt för att inte ta itu med andra områden, säger Johanna Kantola, professor i genusforskning vid Tammerfors universitet.

Och än finns det mycket att göra. Ser man till exempel på löneskillnaderna mellan kvinnor och män ligger de vid drygt 16 procent, vilket enligt Eurostats senaste jämförelse varken är mer eller mindre än i EU-länderna i genomsnitt. Och ungefär så har det varit redan i ett par decennier, visar Statistikcentralens siffror. Andra siffror visar att medan andelen kvinnor nog ökat i den politiska eliten är den fortfarande blygsam i den ekonomiska. Enligt Ilkka Ruostetsaaris utredning från 2014 var kvinnornas andel av den politiska eliten 46 procent, medan den var 6 procent av den ekonomiska eliten.

– Bestämmelserna om könskvoter som skrevs in i jämställdhetslagen 1995 var väldigt betydelsefulla, särskilt på kommunal nivå där till exempel nämnderna ska ha minst 40 procents representation av kvinnor och män. På det viset har könsuppdelningen i de olika politiksektorerna luckrats upp, kvinnorna är inte längre med bara då det handlar om social- och hälsovård. Att kvinnor och män har spritts ut på olika sektorer har haft en långsiktig betydelse på ett djupare plan, även om det kanske inte är så synligt, säger Kantola.

Gifta kvinnor kunde ta anställning utan lov av maken från 1919. På bilden putsas lok vid järnvägsstationen i Raumo 1955. Bild: Finlands Järnvägsmuseum

Dagvården hörnsten

I det första lantdagsvalet där kvinnor kunde välja och väljas, 1907, valdes 19 kvinnor in i den nya lantdagen, sedermera riksdagen. Men det skulle räcka en bit in på självständighetstiden, till 1926, innan Finland fick sin första kvinnliga minister, Miina Sillanpää. Samma år fick kvinnorna tillträde till statliga tjänster. Gifta kvinnor kunde ta anställning utan sin makes medgivande från 1919, men det skulle ändå dröja till 1930 innan en gift kvinna inte längre stod under sin makes förmynderskap.

I övrigt levde kvinnosaksrörelsen på sparlåga efter bedriften med rösträtten, och det skulle dröja till 1960-talet innan jämställdhetsrörelsen tog fart igen – nu också som en angelägenhet för männen. Förening 9 som verkade i slutet av 1960-talet samlade såväl kvinnor som män och skärskådade könsrollerna i grunden. Man diskuterade dagvård, abort och något så radikalt som pappaledighet – och krävde männens rätt att visa känslor också i andra sammanhang än vid hockeymatcher och på fyllan.

Kantola lyfter upp just dagvården som en av de mest avgörande milstolparna för jämställdheten.

– Dagvårdslagen som stiftades i början av 1970-talet var ett stort steg mot mer jämlika möjligheter. Även om det till en början inte var frågan om någon subjektiv rätt var också signalvärdet jätteviktigt. Då lagen sedan utvidgades med subjektiv rätt till dagvård på 1990-talet var också det ett stort steg, och ett resultat av samarbete över partigränserna.

Då det tidigare i praktiken inte alltid funnits plats för alla barn på dagis gjorde den subjektiva rätten till dagisplats att kommunerna helt enkelt blev tvungna att ordna fram platser för alla som ville ha dem.

– Det här är en av hörnstenarna i kvinnornas och barnens välfärd, ja i hela välfärdsstaten, som nu tyvärr till en del har skrotats, säger Kantola.

Det privata är – fortfarande privat?

Kanske en mindre praktisk men desto större symbolisk betydelse hade den nya namnlagen, som 1986 gav kvinnor möjlighet att behålla sitt efternamn och inte ta mannens namn då de gifte sig. Från och med nu kunde barnet få endera förälderns efternamn.

– Den här förändringen kom ganska sent. Det är någonting som yngre generationer kanske inte ens tänker så mycket på, vilken kamp det låg bakom ändringen. Ser man på dagens vigselannonser är det fortfarande ganska många unga kvinnor som väljer att byta till mannens efternamn, konstaterar Kantola.

Med feminismen på 1970-talet blev det privata politiskt och det som sorterat inom den privata sfären skulle ges relevans också i det offentliga. Till exempel våld mot kvinnor. Men diskussionen var till en början ganska blygsam och resultaten klena. Det är också här som det fortfarande finns mest att göra, anser ordföranden för Feministiska partiet Katju Aro, som ledde anrika Kvinnosaksförbundet Unionen i flera år innan hon i fjol blev ordförande för det nygrundade partiet.

– Våld mot kvinnor är en stor skamfläck för Finland, vi är det nästvåldsammaste landet i Europa. Nästan hälften av de finländska kvinnorna över 15 år har blivit utsatta för våld eller sexuellt våld, och de som drabbas indirekt av följderna är ännu fler. Det här är ett mycket akut problem som gäller många, säger Aro.

Så var Finland också sent ute med att kriminalisera våldtäkt inom äktenskapet – först så sent som 1994 blev det förbjudet. Även om det privata skulle vara politiskt hade kvinnorörelsen i Finland mer fokus på kvinnors möjligheter att delta i det politiska och ekonomiska livet, på jobb och dagvård.

– I många andra länder kriminaliserades våldtäkt inom äktenskapet tjugo år tidigare än i Finland. Det var först på 1990-talet som man verkligen på allvar började se våld mot kvinnor som en politisk fråga. Tidigare var de här frågorna inte en politisk prioritet på samma sätt som till exempel i Storbritannien, säger Johanna Kantola.

Och diskussionen pågår fortfarande, konstaterar Aro.

– Se bara på #metoo-kampanjen mot sexuella trakasserier. Den visar att attityden att vissa saker hör till den privata sfären fortfarande är utbredd, och vi är försiktiga med att tala om de här sakerna. Det arbete som påbörjades på 1970-talet pågår fortfarande, säger Aro.

Det var också först 2011 som lindrig misshandel mot en närstående – läs familjevåld – sorterades in under allmänt åtal, och även om Finland ratificerade den så kallade Istanbulkonventionen mot kvinnovåld 2015 uppfyller vi fortfarande inte kraven när det gäller till exempel skyddshem.

– Man tänker att jämställdhet är någonting som inte får kosta. Det drabbar arbetet mot familjevåld men också till exempel familjeledighetsreformen, som drivs mer av sysselsättningspolitiska mål än jämställdhetsmål. Därför är också vägen mot lönejämställdhet förmodligen lång, säger Katju Aro.

Translagen grovt brott

Men det finns också sådant som är lätt och billigt att korrigera – som translagstiftningen, om bara den politiska viljan finns. I den nuvarande translagen krävs till exempel att en person ska vara oförmögen att fortplanta sig och ogift för att hens kön ska kunna korrigeras juridiskt.

– Translagen är ett grovt brott mot de mänskliga rättigheterna, men ingenting händer eftersom de som sitter vid makten inte känner att det är någonting de vill driva. Om beslutsfattarna inte är intresserade av att främja jämställdhet eller icke-diskriminering kan de bromsa utvecklingen eller till och med backa den, säger Aro.

Som i fallet med det bortglömda jämställdhetsprogrammet då den sittande regeringen tillträdde?

– Ja, till exempel. Min tolkning är att vi nu befinner oss i en ganska svår situation med tanke på jämställdheten, och den förra regeringens insatser var också mycket blygsamma.

Tills vidare ligger Finland ändå bra till i EU-ländernas jämställdhetsindex, på tredje plats i senaste mätning – men dock en hästlängd efter ettan Sverige.

– Men vi har börjat sjunka, vi har invaggats i tron att allt redan är gjort, även om det finns andra länder som tagit mycket mer modiga beslut då det gäller att främja jämlikhet, icke-diskriminering och skydd för könsminoriteter till exempel, säger Aro.

– Fast Finland ofta varit en föregångare då det gäller jämställdheten mellan kvinnor och män har vi behövt draghjälp av EU då det gäller andra former av diskriminering på grund av tillhörighet, konstaterar Kantola.

Aktia hjälper dig att tänka framåt

De flesta finländare har idag koll på att hem, fritidsbostad och fordon behöver försäkras för att hålla ekonomin i balans om allt inte går som planerat. När det kommer till personförsäkringar är läget ett annat. Jämfört med många andra länder har Finland ett bra socialskydd och många förlitar sig på att man får tillräckligt stöd för att klara sig ekonomiskt om något allvarligt inträffar. Men hur långt räcker socialskyddet egentligen? Hur påverkas livet om man insjuknar allvarligt och inte längre kan arbeta? Klarar sig familjen ekonomiskt utan en förälder? 9.4.2020 - 00.00

Mer läsning