Jag vill vara medelmåttig

Jag har insett att vi kanske lyssnar på fel människor, att de vi kallar framgångsrika är falska förebilder.

Jag har äntligen kommit på vad jag vill göra när jag blir stor: jag vill vara medelmåttig.

Inom loppet av ett år har jag kommit ut med två böcker, blivit HBL:s kolumnist och Studentbladets chefredaktör, jag har sommarpratat och avslöjat min pinsamt dåliga allmänbildning i Duellen. Bensinstationen ABC har börjat följa mig på Instagram och nyhetsbyrån STT har förevigat min nuna så att den färdigt finns i bildbanken för framtida behov.

Jag ber om ursäkt för att jag på ett så drygt vis listar dessa rätt småskaliga framgångssagor. Det känns obehagligt och pinsamt, men jag känner att jag måste. Jag vill nämligen påstå att jag via mitt eget liv, men också via min fars, har fått en liten inblick i hur det som en del skulle definiera som "framgång" egentligen smakar.

Räven hade rätt; rönnbären är sura.

Den så kallade framgången har nämligen kommit med ett pris. Jag har varit tvungen att arbeta alldeles för mycket, vilket i kombination med en debuterande författares fragila konstnärssjäl och otaliga recensioner och uppträdanden har lett till mycket oönskat: utmattning, en försvunnen självkänsla, ångest, sömn- och aptitproblem, och tillräckligt med tårar att jag egenhändigt skulle ha kunnat rädda sommarens inhemska skörd.

Och trots att jag verkligen inte är någon Elon Musk, som lär arbeta 100 timmar om veckan, vågar jag nu när jag återhämtat mig från vårens kaos påstå ett och annat. Jag har lärt mig att det vi kallar framgång under inga omständigheter är synonymt med lycka och att vara lyckad inte har något att göra med att vara lycklig. Jag har insett att vi kanske lyssnar på fel människor, att de vi kallar framgångsrika är falska förebilder, och jag har förstått att vårt prestationssamhälle har en skev definition på framgång och att framgången i fråga inte heller är värd sitt pris. För om du vill vara bäst på det du gör förutsätter det att du satsar precis allt på ett kort, du måste i dina enkelspåriga ambitioner vara total och därmed åsidosätta dina egna och din omgivnings behov. Dina vänner och din familj blir en eftertanke, samhället och miljön likaså, din psykiska och fysiska hälsa måste nedprioriteras och din lycka ajourneras – allt för framgångens skull.

Om allt det här hör framgången till – om det innebär ett självupptaget, osunt och omoraliskt liv – så vägrar jag vara framgångsrik. Jag föredrar lagom, harmoni och måtta framför citius, altius, fortius, och jag vill leva i ett samhälle där vi tillsammans skapar framgång i stället för att låta individers framgång ske på andras bekostnad. Jag är trött på tävlingen, jag tänker inte ljuga mer, jag erkänner mina brott som bland alla framgångsdyrkare på de sociala medierna är tabu: jag är en tvivlande, vemodig, motstridig, förvirrad och ibland också oförnuftig person.

Om det betyder att jag måste vara medelmåttig så är det kanske inte så farligt. Och jag är knappast den enda.

Rafael Donner författare och Studentbladets chefredaktör

En nästan skuldfri bostad ger dig flera möjligheter i din ekonomi

Ett omvänt bostadslån innebär utnyttjande av den förmögenhet man har fast i sin bostad. Om man känner att pensionen inte räcker till och besparingar sitter i väggarna, kan man frigöra medel genom att ta banklån på upp till hälften av bostadens värde. 25.4.2019 - 10.46