Jag vill ha ditt liv

Ryms åderbråck i en tweet? I vilken Pinterestmapp sorteras åldrande och smärta?

"I want your life", kommenterar en bekant på en bild jag postar, "jag vill ha ditt liv". Vi har hyrt en villa tillsammans med vänner, bilderna visar flamingoluftmadrasser, solnedgångar över sjöar, tryffelpasta och aprikoser, kramar. Jag postar mycket sånt denna sommar. En examen, hav, japansk karaoke, vår hundvalp som är så gullig att telefonen låser sig. Det är en fin sommar. Och det är annat också. Sånt jag inte vet hur bilder tas på, sånt jag sällan sätter ord på inför bekanta. Tillkortakommanden, oro, disktrasor. "I want your life", skriver hon, under en bild där jag ligger i en rosa flamingo i en pool i en solnedgång, med en Aperol Spritz i handen.

Det känns väl inte superfräscht att skriva en text om internets fasor. Sociala medier är fantastiska, de ger glädje, samhörighet, dialog, inspiration och stöd varje dag. Men ändå. Våra telefoner växer samman med våra handflator och den relativa ensidigheten i det vi delar och ser påverkar oss. Studier visar till exempel att bilder på modellsmala kroppar kan bidra till mer missnöje med vår egen kropp, och att större användande av sociala medier är associerat med mer ätbekymmer, kroppsbildsproblematik, depression, ångest, självförtroendeproblematik och negativa jämförelser av det egna utseendet i relation till andras.

Förstås är sociala medier inte alls den enda möjliga orsaken till dessa problem, och riktningen kan även vara den motsatta, så att de som mår sämre tillbringar mer tid på internet. Men ändå. Det tillrättalagda, det filterindränkta, det noggrant vinklade präglar det vi delar och det vi jämför oss med. För hur beskriva ensamhet i en instastory? Hur fota förhoppningarna som inte blev, rädslorna som väcker en med sitt gnagande, projekten som misslyckades? Hur många likes får festen en inte blev bjuden på? Ryms åderbråck i en tweet? Vilket filter passar elräkningen en inte har råd att betala? I vilken Pinterestmapp sorteras åldrande och smärta?

Vi får och ska dela glädje, förstås. Studieplatserna, bebisarna, jobbframgångarna, festivalerna, smoothierna i skålar med små ätbara blommor på. Men kanske är det som med bilder på kroppar: alla är bra, men vi behöver mer mångfald, mer olika. (Och samtidigt kanske mindre av allt? Lirka telefonen ur handen lite oftare?). Och kanske behöver vi också påminna oss själva och våra barn om att vara klokare, snällare i den sociala medier-sanning vi väljer. Flera ungdomar jag jobbar med har till exempel tyckt om att tillsammans gå genom de konton de följer och avfölja sånt som bidrar till ångest, jämförelser och känslor av otillräcklighet.

Då vi i vintras googlade semesterhus sade någon av vännerna att vi måste hitta en Instagramvänlig villa. Det var ett skämt, men ändå inte helt. Flamingo, tryffel, solnedgång. "I want your life." Jag vill också ha det, det är ett fint och knepigt och ivrigt och stressigt och tacksamt liv. Men som på Instagram ser det ut en pyttebråkdel av tiden, en miniliten smula av verkligheten.

Monica Ålgars doktor i psykologi och skribent

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33