"Jag vill berätta något vackert"

Laura Dern är dokumentärfilmaren Jennifer Fox som via en skoluppsats blir påmind om vad som hände henne som trettonåring.Bild: HBO Nordic

Dokumentärfilmaren Jennifer Fox har gjort en spelfilm om hur hon blev sexuellt utnyttjad som barn.

The Tale finns på HBO Nordic.

Flying: Confessions of a Free Woman var en uppmärksammad dokumentärserie som sändes i tv för drygt tio år sedan. I sex delar behandlade den amerikanska regissören Jennifer Fox personligt och ambitiöst vad det innebär att vara kvinna i dag.

Delar ur dokumentären skymtar i Fox första spelfilm The Tale (HBO 2018) som hon både skrivit, regisserat och producerat. Också här är ämnet personligt, och hade förmodligen varit väldigt svårt, för att inte säga omöjligt att behandla i dokumentär form. Till sin form påminner filmen ändå på många sätt om en undersökande dokumentär då den genom att låta huvudpersonen söka upp personer ur sitt förflutna utforskar något som skedde för flera decennier sedan.

Laura Dern spelar den 48-åriga dokumentärfilmaren Jennifer Fox vars mamma (Ellen Burstyn) hittar en gammal skoluppsats som Jennifer skrivit och blir förfärad över det hon läser. Det leder till att Jennifer tvingas minnas och reda ut den relation som hon som trettonåring hade med ett vuxet par: sin ridlärare (Elizabeth Debicki/Frances Conroy) och sin löptränare (Jason Ritter/John Heard). Det är händelser som hon hittills betraktat som sin första sexuella relation under väldigt speciella förhållanden – hon var ju också ett så speciellt och brådmoget barn. Det var dessutom 1973, en sexuellt experimenterande tid då det inte fanns samma medvetenhet som i dag …

Filmen skildrar hennes motvilja mot att in i det längsta se sig själv som ett offer, och hur hon så småningom slutar förneka att det som hände var fel, att det var fråga om övergrepp som skadade henne. Isabelle Nélisse i rollen som den trettonåriga Jenny understryker inte bara att det är fråga om ett barn, utan också det vämjeligt absurda i relationen.

Fox berättar genom att växla mellan de olika tidsplanen. Det blir lite hoppigt och rörigt och är inte helt smidigt och elegant berättat, men klumpigheten kan också ses som en gestaltning av den kaotiska och intensiva process som huvudpersonen kastas in i. Som en skildring av hur mekanismerna kan fungera i dylika övergreppsfall är det här en film svår att värja sig emot. Sårbara barn som behöver bli sedda är särskilt lätta offer för dylika förövare, och offret är aldrig unikt, hur gärna hon än vill tro det.

Malin Slotte TV-redaktör

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33