Jag vet vad jag håller på med

På bilden entrén till Porthania i Helsingfors universitets centrumcampus. Bild: Emmi Korhonen/Lehtikuva

"Om journalister inte förstår de faror som är förknippade med alla slags försök att kontrollera vetenskapens frihet är vi illa ute."

Diskussionen om forskningens ekonomiska villkor har gått het sedan regeringen i samband med den så kallade halvtidsöversynen i våras meddelade om eventuella nedskärningar av forskningsfinansieringen. När den här kolumnen publiceras kan den här krisen ha fått ett lyckligt slut, men redan blotta förslaget lämnar en besk eftersmak.

Ur forskarkårens synvinkel var det chockerande att inse att de partier som tidigare har beskyllt andra för att försämra forskningsfinansieringen mitt i allt var redo att själva ta fram yxan. När det akademiska samfundet unisont gick till motattack var det en och annan i regeringsleden som försvarade oss, vilket givetvis är trevligt. Ett faktum är dock att regeringspartiernas ledare hade godkänt förslaget, vilket kultur- och vetenskapsminister Kurvinen även stoiskt konstaterade.

Varför är det viktigt att försvara forskningsfinansieringen?

Nedskärningarnas effekter skulle rikta sig särskilt mot Finlands Akademi som är en garant för att forskningen vid de finländska lärosätena håller hög internationell standard. Finlands Akademi erbjuder finansiering för forskare vid olika karriärsteg. Vill man tävla om dessa pengar ska man vara redo för en stenhård konkurrens. De finansierade projekten sållas fram i en rigorös process där internationella experter nagelfar varje ansökan. Får man ett positivt besked kan man vara säker på att ens projekt har potential.

När knappa resurser minskas uppstår det naturligtvis en diskussion om att prioritera. Denna gång fick debatten om forskningsfinansiering en oroväckande ton. Ett par journalister började dela axplock ur vissa humanisters och samhällsvetares projektbeskrivningar. Med illa dold ironi frågade man sig sedan i vilken mån just dessa av Finlands Akademi finansierade projekt förtjänar skattemedel. Folkets vulgära kommentarer florerade i sociala medier.

När forskarkåren försvarade sina kolleger fick vi höra att vi försöker kväva en kritisk diskussion. Iltalehtis ledarskribent Kauppinen kopplade i sin tur smidigt ihop forskningsteman och de minskande anslagen. Hans slutsats var att när pengarna tryter är det viktigt att prioritera sådan forskning som leder till innovationer och som kan kommersialiseras, allt detta för att bygga vår välfärd.

Et tu, Brute? Om journalister inte förstår de faror som är förknippade med alla slags försök att kontrollera vetenskapens frihet är vi illa ute. Det kan även noteras att ett stort antal finansieringsformer redan nu är kopplade till direkt samhällsnytta. Forskningen behöver inte mer, utan mindre, yttre styrning.

Vi forskare är högt utbildade i det ämne som vi representerar. Vi vet hurdana metoder som behövs för att få mera kunskap. Vi för aktiv dialog med olika aktörer i samhället i syfte att identifiera kunskapsluckor. Allt vi producerar underkastas en noggrann kritisk granskning av andra experter. I den kollegiala utvärderingen kristalliseras tanken. Som forskare är jag därmed benägen att citera Kimi Räikkönen: lämna mig i fred, jag vet vad jag håller på med.

Elina Pirjatanniemi professor i folkrätt och föreståndare för Institutet för mänskliga rättigheter vid Åbo Akademi

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Närvårdare Pia Lemberg studerar vidare på läroavtal: ”Vård i livets slutskede ligger nära mitt hjärta”

Mer läsning