Alexis Stenfors: "Jag var en person som folk inte ville förknippas med"

Alexis Stenfors befinner sig i Helsingfors för att presentera den finska utgåvan av sin bok. I fjol utkom den på engelska. – Jag började skriva på svenska, men bytte till engelska eftersom den innehöll så mycket fackterminologi, säger han.Bild: Leif Weckström

– Jag såg direkt vilka som hade googlat mig. Jag var en person som folk inte ville förknippas med. Det säger den tidigare värdepappershandlaren Alexis Stenfors om tiden efter att han hamnat i rampljuset för att ha orsakat sin arbetsgivare förluster på hundratals miljoner dollar.

Karlebyättling i brittisk skuldhärva. Så lyder rubriken på en notis i Hufvudstadsbladet den 18 mars 2010. Texten handlar om Alexis Stenfors, värdepappershandlare på Merrill Lynch som stängts ute från den brittiska finansbranschen efter att ett år tidigare ha orsakat sin arbetsgivare förluster på hundratals miljoner dollar.

Orsaken var att Stenfors hade missbedömt marknadsutvecklingen, vilket lett till att värdet på hans portfölj låg rejält på minus. För att slippa redovisa förlusterna förskönade han under sex veckor värdet på portföljen med totalt cirka 100 miljoner dollar. Han räknade med att marknaden snart skulle vända och att han så småningom skulle tjäna tillbaka miljonerna. Men så skedde aldrig. Hur kunde det gå så här?

– Jag var slutkörd, fysiskt och psykiskt. Jag var övertygad om att finansmarknaden var på väg mot en undergång och handlade enligt det. Men marknaden gick emot mig, mer och mer för varje dag.

Profil

Alexis Stenfors

Ålder: 47

Familj: fru från Sverige, två barn, 17 och 15 år.

Uppvuxen i huvudsak i Karleby. Släkten från Närpes.

Utbildning: Student från Karleby svenska gymnasium, ekonomie magister från Handelshögskolan i Stockholm. Ekonomie doktor från SOAS University i London.

Karriär: HSBC i Stockholm, Citybank i London och Tokyo, Crédit Agricole och Merrill Lynch i London. Forskar och undervisar vid universitetet i Portsmouth, konsultuppdrag.

Aktuell med boken Riskitekijä – Pankkimaailman pimeä puoli. I fjol kom den engelskspråkiga originalutgåvan, Barometer of Fear: An Insider’s Account of Rogue Trading and the Greatest Banking Scandal in History.

Bakgrunden till Stenfors pessimistiska marknadssyn var hans framgång under finanskrisen, när hans portfölj – i motsats till de flesta andra finansmarknadsaktörer – utvecklades väldigt bra.

– Under finanskrisen hade min negativa syn varit den rätta, men inte längre 2009 när centralbankerna började pumpa in pengar i systemet.

Under en semester i Indien i början av 2009 ringde Stenfors sin chef och erkände sifferbluffen. Han säger att avbrottet från vardagen var som att flytta honom till en annan planet, där han utifrån kunde se på vad han hade gjort.

– Då insåg jag att jag hade gjort någonting fruktansvärt. Men när jag var inne i min vanliga jobbmiljö tyckte jag att 100 miljoner inte var särskilt mycket pengar. Det visar hur långt från verkligheten jag var. Jag borde ha sagt upp mig för länge sedan, men jag trodde att jag fixar det på något sätt, säger Stenfors, som är i Helsingfors för att presentera den finska utgåvan av sin bok om händelsen.

Risk var bra

Enligt Stenfors rådde före finanskrisen en kultur i bankvärlden som uppmuntrade risktagning. Det gällde i stort sett hela västvärlden förutom kanske Finland, Sverige och Japan som hade haft sina bankkriser. Också centralbankerna och finansövervakarna tyckte risktagningen var okej.

Merrill Lynch hörde till de banker som var kända för att gilla risk, och bland bankens värdepappershandlare var Alexis Stenfors den som tog mer risk än andra. Under sin karriär hade han gradvis flyttat till allt mer risktagande banker.

– Jag var en av de riktigt stora spelarna, och jag var bekväm med det.

Så var det inte i början av karriären, men ganska snart utmärkte han sig som den som hade mest is i magen. För banken var det här en tillgång – när marknaden svänger behövs människor som inte reagerar i panik.

– Jag var lugn som person. Jag vet inte om det beror på att jag är från Österbotten, säger Stenfors och skrattar.

Som en drog

Stenfors beskriver jobbet med risk som väldigt beroendeframkallande, precis som en drog.

– Det är en otrolig känsla att ständigt balansera mellan fara och framgång, att hela tiden stå på knivspetsen där man antingen faller ihop eller blir belönad. Ju större risk man tar desto större är den potentiella belöningen eller katastrofen. Går det dåligt måste man ta sig upp snabbt, annars är man ute. Det här beteendet går inte att trappa ner. Enda sättet är att sluta tvärt.

Trots sina erfarenheter vill Stenfors inte beteckna finansbranschen överlag som oetisk. Under sin första tid i branschen hade han en ganska klar uppfattning om rätt och fel, men reglerna suddades gradvis ut.

– Allt var inte oetiskt från början, men man började strunta i etiken. Allt kretsade kring en själv, och kollegerna blev ens konkurrenter. Jobbet gav ett otroligt tunnelseende. Även om jag följde händelserna i världen mer än de flesta andra, så saknade jag koppling till verkligheten.

Började doktorera

Efter att Stenfors erkände sin bluff förbjöds han jobba inom den brittiska finansbranschen, men kunde efter fem år ansöka om att få förbudet hävt, vilket beviljades. I dag forskar och undervisar han vid universitetet i Portsmouth och vill inte byta ut sin nya roll.

– Även om vissa delar av mig fortfarande dras till finansbranschen är jag nöjd med det jag har byggt upp under de senaste åren, särskilt med tanke på hur dåligt jag mådde under min kris.

Stenfors säger att allt han gått i genom är en tillgång i det nuvarande jobbet – han har en erfarenhet som kollegerna saknar.

– Mina 15 år i finansbranschen, också de svåra åren, är en erfarenhet jag kan använda på ett positivt sätt. Jag kan ha en annan vinkling i min undervisning än dem som jobbat hela sitt liv i den akademiska världen. Jag kan komma med anekdoter ur verkligheten och ur den hinken finns hur mycket som helst att ösa. Jag ser som min uppgift att ge en konstruktiv men realistisk bild av finansvärlden.

Stenfors berättar att han inför sina studenter brukar berätta sin historia genast under första föreläsningen, för att ta bort dramatiken.

– Men de flesta vet nog redan.

Att det blev en akademisk karriär för Stenfors var inte så långsökt. Redan 4–5 månader före haveriet hade han bestämt sig för att börja doktorera, men han sadlade inte om tillräckligt snabbt, vilket irriterar honom i dag.

– Kort efter att jag miste jobbet blev jag antagen till universitetet. Det fick mig att se framåt och känna att livet inte var slut.

Offentligheten var tärande

Det han gick i genom beskriver han otvetydigt som en personlig kris. Fallet väckte stor uppmärksamhet i medierna och Stenfors blev en offentlig person. Men det han förknippades med var enbart negativt.

– Offentligheten i kombination med insikten om att jag hade gjort fel var svår. Däremot brydde jag mig inte så mycket om att jag hade fått sparken och stängts ute från branschen.

Skuldkänslan följer honom fortfarande och stämpeln lever kvar. Varje vecka möter han reaktioner från folk som beror på hans förgångna, även om det har minskat.

– Kanske beror det på min bok, kanske på att jag numera har gjort också positiva saker. Jag behöver inte enbart vara en poster boy för någonting dåligt. Men jag är förvånad över hur länge stämpeln lever kvar.

Stenfors säger att släkten och de nära vännerna varit väldigt stöttande under den svåra tiden. Det jobbiga var den "grå massan", de som inte hörde till den närmaste kretsen.

– Jag såg direkt vilka som hade googlat mig, det syntes i hur de såg på mig. Jag var en person som folk inte ville förknippas med.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33