Jag tänker på Mask-Alli

Binnikemasken var länge en vanlig parasit hos fiskar i östfinländska sjöar, och ett gissel för folkhälsan. Bilden är från Saimen.Bild: Bertil Bernhardsson

Varför inte berätta Finlands självständighets historia genom Mask-Alli? undrar Pia Ingström.

Under den senaste tiden har jag funderat på binnikemaskens (Diphyllobothrium latum) finländska kulturhistoria. Närmare bestämt på en dam som i folkmun omtalades som Mato-Alli (Mask-Alli), sjuksköterskan och riksdagsledamoten, sedermera socialrådet Alli Vaittinen-Kuikka (1918–2006). Genom en sällsynt effektiv avmasknings- och upplysningskampanj lyckades hon på 1960-talet befria befolkningen i Insjöfinland från denna inälvsparasit som sprids genom rå (också saltad) sötvattensfisk. Bandmasken var särskilt vanlig i östra Finland, och kunde i värsta fall förorsaka mycket allvarlig B12-vitaminbrist, så kallad perniciös anemi, hos den drabbade.

Mato-Alli var en av min barndoms hjältinnor, efter att min mor upplyst mig om hennes insatser för den finländska folkhälsan. Orsaken till att jag i dessa dagar igen skänkt henne en tanke är att Finland nästa år firar 100 år som självständig nation, och jag tycker vi behöver nya infallsvinklar på det här med hjältemod och insatser för nationens bästa.

Jubileumsåret till ära har Finlands filmstiftelse bland annat beviljat en rundlig summa åt den tredje (!) filmatiseringen av Väinö Linnas romanklassiker Okänd soldat (1954), som skildrar ett finskt kulsprutekompani under fortsättningskriget 1941–44. Bokens – och de redan existerande två filmatiseringarnas – persongalleri har blivit ett slags arkiv för "det typiskt finska", och vi förutsätts alla förstå hur dagens Finland fortfarande är en funktion av Linnas karaktärer. En helmanlig och homosocial värld, där eldgivning, kommandon och hårdfört manligt kamratskap i skyttegrav och stridsterräng är den naturliga umgängesformen. En bra bok som jag läst flera gånger, också som högläsning för mina söner, eftersom den är ett slags grundbult i den finska nationella självförståelsen. Men hur många intressanta kvinnogestalter tror ni den rymmer?

Andra storsatsningar handlar om konstnären och gayikonen Tom of Finland och om den tyske prins Friedrich som skulle bli kung av Finland. Det finns skäl att frukta att Finlands 100-årsfirande i sina synligaste former kommer att te sig som en riktig grabb- och gubbfest. Och jag vill trots allt inte tro att kriget för all evighet, amen, är den enda adekvata bilden för vår kamp och ävlan på denna jord!

Därför tänker jag på Mask-Alli. Föreställ er i stället för krigsepiken, gaylegenden eller kungadramat en skarp och djärv tolkning av en finsk sjuksköterskas kamp mot binnikemasken i ett efterkrigstida Fattig-Finland på tröskeln till 60-talsmoderniteten. Småbrukens partiella självhushållning med träiga hårdsaltade gäddor som viktig proteinkälla. Anemiska, illamående och misstänksamma människor som skulle upplysas och övertalas till nya vanor. Ingen våldsam action, inga granatattacker, kanske inte så mycket sex heller, ett helt annorlunda regigrepp än i Okänd soldat eller Tom of Finland-biografin – men varför skulle inte detta kunna bli intressant socialhistoriskt drama?

Det finns också en annan folkhälsobragd, utförd av en hel armé (ursäkta metaforen) av anonyma finska kvinnor under ledning av en föga krigisk man, läkaren och forskaren Pekka Puska (f. 1945). På 1970-talet initierade och ledde han med stor framgång det så kallade Nordkarelen-projektet, vars syfte var att få ner den extremt höga dödligheten i hjärt- och kärlsjukdomar genom att ändra på folks kost- och levnadsvanor. Det handlade om att handgripligen lära konservativa, kroppsarbetande finska män att äta grönsaker, i en matkultur där mycket salt, grädde i såsen och smör på fläsket stod för välstånd och kulinarisk njutning. Kampen mot den kardiovaskulära döden fördes i hemmen, närmare bestämt vid spis och matbord, av oroliga hustrur som hörsammat den landsomfattande upplysningskampanjen. Det var kvinnorna som studerade de nya recepten och gick på matlagningskurser på medborgarinstitutet för att lura i sina envisa män och växande barn lite morot eller sallad, "kaninmat" som gubbarna missnöjt kallade den nya mathållningen.

Jag förstår ju att ett krig eller en exceptionell konstnärs livsöde för både dramaturger och regissörer ter sig mera lockande än avmaskning eller kamp för en ny kostcirkel. Särskilt om de aspirerar på att få erkänsla som "nationellt betydande" konstskapare, vilket i Finland är en fin och eftertraktad sak, emedan vi är en ung och liten nation.

Men tänk om någon ens ville försöka berätta Finlands självständighets historia genom sådana långsamma och oglamorösa processer där dels kompetenta och orädda kvinnor, dels välfärdssamhällets prioriteringar står i centrum?

Pia Ingström Litteraturredaktör

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00